Dom första kilometrarna är helt förskräckliga. Kroppen protesterar och lungorna värker. Löpning är verkligen inget som min kropp gillar nuförtiden, den gjorde det förr, nu är det mer huvet som vill.
Det jävliga är ju att när jag väl kommer mer igång så är det ju så härligt och sen när jag kommer in i lunken så kan jag nästan hålla på hur länge som helst. Om jag får springa stig och terräng alltså. Asfalt är helt värdelöst.
Jag blir mer och mer pepp och har till 95% bestämt mig för att anmäla mig till Axa Fjällmaraton 2016. Om jag bara ger kroppen tid och tar det lugnt så ska det nog gå.
Eller vad tror ni?
Låter som ett bra mål!!
Visst gör det? Har varit lite småsugen några år men det kanske är dags nu.