2018-03-06

Nattvasan 2018


Vi kom till Mora på eftermiddagen och möttes av ett disigt och lite gråkallt väder. Nummerlapparna hade en kompis hämtat ut åt oss dagen innan så vi gick aldrig till mässan vilket kändes lite underligt. Inte för att det brukar vara särskilt upphetsande men ändå.

Vi skulle käka innan vi satte oss på bussen till Sälen, men att hitta nåt vettigt att käka i Mora en fredag vid 15-tiden är lättare sagt än gjort. Det fick bli plockmat i form av potatissallad och rostbiff från ICA som vi käkade vid bilen. Så här i efterhand hade det varit bättre med någonting rejälare men nu var det så det blev.

Jag lyckades få en liten tupplur på bussen upp, men det är alltid knepigt att sova när man börjar känna av nupperlappsnerven. Vi  gick direkt från bussen och lade ut skidorna i startfållan, nästsn längst fram i startled 1. Knäppt egentligen men vi var anmälda med ett högt satt tidsmål så det var där vi hamnade.

Vi hade sen gott om tid till start och gick upp till mässtältet och värmde oss, morsade på några bekanta och fixade det sista med utrustningen. Precis som för året, och säkert på alla andra lopp också för den delen, så var det ruskigt trångt och det satt folk överallt. Både i entrén och inne bland klädhängare i mässdelen.

Med tjugo minuter till start knallade vi ut och letade rätt på skidorna igen. Av någon anledning så fick jag inte samma känsla av exklusivitet och äventyr som vid förra året premiärlopp. Det var alldeles för mycket folk, och den här känslan skulle sedan följa med mig längs banan.

Starten gick och vi satte av över startgärdet för att vara med långt fram när vi kom in i backen, Helena som varit lite krasslig fick ta täten för att känna efter hur kroppen mådde och sätta tempot. Precis som förra året hittade hon en korridor på vänstersidan och vi kunde åka nästan obehindrat hela backen. Jag hade en kille bakom som envisades med att gå väldigt nära och den fjärde eller femte gången han trampade på min stav gick trugan av. En liten bit satt dock kvar och tack vare att skatebädden var så hård och fin kunde jag faktiskt åka obehindrat ändå. Vår kompis Mårten som hämtat nummerlapparna stod i startbacken och tog filmen nedan, ganska häftig syn måste jag säga, och häftigt att vara en del av det.

När jag frågade Helena på väg mot Smågan hur hon mådde så svarade hon att det var nog inget vidare men det kanske skulle släppa så småningom. Jag tog dragjobbet så hon fick ligga bakom och komma igång. Efter ett tag så hojtar hon att kroppen börjar komma igång så jag ökar lite och vi börjar växeldra. Jag märker att hon ändå är lite segare än vanligt i uppförsbackarna och anar att det inte står helt rätt till och får det även bekräftat senare när hon berättar att luftrören krånglar och hon har svårt att få luft. Vi trummar ändå på förbi Mångsbodarna och Risberg i god fart. Mina värmekuddar jag stoppat ner i pjäxorna funkar inte och ligger bara och klämmer på tårna, jag har ont i fötterna och har svårt att få tekniken att att stämma tack vare det.

Strax före Evertsberg kroknar jag helt och dessutom utan förvarning. Känner mig helt slut och orkar knappt ta mig framåt. Det skulle visa sig vara den knappa middagen i Mora som gjorde sig påmind. Vi glider in i Evertsberg i snigelfart på tvåans växel och jag sliter ur dom jävla värmekuddarna det första jag gör. Efter två glas sportdryck, tre muggar blåbärssoppa och fem(!) kardemummabullar åker vi vidare och jag känner mig pigg igen. Helena däremot ser rätt risig ut. Jag trodde hon skulle bryta här men hon väljer ändå att åka vidare. I första utförsbacken börjar hon frysa okontrollerat och säger att hon borde ha brutit i Evertsberg. Vi bestämmer nu att bara ta oss till Oxberg och sen kliva av. När vi väl är framme får jag tjata lite innan Helena går med på att bryta trots allt, hon får dåligt samvete för att jag inte får gå i mål men jag lyckas övertyga henne om att jag inte är det minsta besviken. Hur blir man besviken på någon som är sjuk liksom?

Jag var faktiskt rätt nöjd över beslutet att bryta, eller nöjd och nöjd, men det kändes inte så roligt i år. För mycket folk och VARFÖR i hela friden hade dom dragit fyra klassiska spår till Evertsberg? 99% av alla åker skate och bitvis var skatebädden väldigt smal och trång. Nej, sänk deltagarantalet igen, behåll exklusiviteten och äventyrskänslan av att vara närapå helt ensam i natten på myrarna. Det var det som gjorde Nattvasan speciell förra året, låt det inte bara bli ett lopp i mängden i Vasaloppsveckan.

Jag avslutar med att bjuda på en vurpa, jag skulle filma lite när vi åkte genom Björnarvet. Med telefonen i ena handen och båda stavarna i den andra lyckades jag sätta krokben på mig själv till publikens stora glädje.

Comments

3 thoughts on “Nattvasan 2018

  1. Jag tänkte precis säga det, efter att ha sett (förvisso den oerhört coola!) filmen ovan; Är det så mycket folk som åker nattvasan??? Trodde det var betydligt mindre… 😮

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge