• Home
  • /
  • Livet
  • /
  • Önskeblogg – Den där dagen i Motala

Önskeblogg – Den där dagen i Motala

Jag hade ju en önskekalender i december  där ni fick önska inlägg. Några blev aldrig besvarade av olika anledningar. Nu är det dags för ett av dom. Ett bra datum att ta tag i det.

”Här kommer en mera privat grej. Helena har skrivit om hur ni träffades och blev kära, ett mycket fint inlägg. Det vore kul att läsa om hur det var från din sida.” /Sara borg

Ja du Sara…
2009/-10 gjorde jag klassikern för första gången och hade varit på jakt efter en grupp att cykla den avslutande Vätternrundan med. I forumet Cykelklubben.se hittade jag ett gäng som skulle satsa på att köra VR under tio timmar det året så det hoppade jag på. Att det skulle bli en tuff utmaning förstod jag men jag hade bra med mil i benen och var så redo jag kunde. Vi bestämde att vi skulle träffas och snacka taktik i ett pastatält i Motala kvällen innan, vi hade ju aldrig träffats på riktigt innan.

Jag var först dit och tog ett bord. Det började ramla in folk som jag efter ett tag förstod hörde till gruppen. Jag minns otroligt väl en mörk skönhet som stod i pastakön och jag visste instinktivt att hon var ”Helena från Frösön”, hur jag kunde veta det har jag ingen aning om men jag hade kunnat satsa en årslön på att jag hade rätt. Det låg nåt i luften som det brukar heta, nåt som vi båda hade känt skulle det visa sig senare.

Under middagen och samtalet så var jag rätt okoncentrerad och lät dom andra lägga upp taktiken. Jag hade fullt upp med att bli kär. Dumt nog i en redan upptagen tjej från en annan landsdel, men sånt kan ju vara lite halvsvårt att styra. Klockan blev startdagen runt 03.00 på morgonen, gruppen på 13 cyklister samlades i startfållan och rullade iväg på 2010 års VR.

Jag tog omedelbart rygg på den mörka skönheten som mycket riktigt visat sig vara Helena från Frösön. Det kändes tryggt att hålla sig i närheten av någon med lite rutin från tidigare rundor och dessutom tyckte jag att det var lite väl testosteronstinnt i resten av gruppen.

Vi rullade ut ur Motala och började rulla i vår tänkta fart för att nå under tio timmar.  Första stoppet i Gränna kom. Andra stoppet i Fagerhult kom. Jag sökte omedvetet upp Helena och kände att det blev lite konstigt. Jag dök ju upp som gubben i lådan hela tiden. Vi rullade vidare runt sjön och samtalen avlöste varann vartefter vi bytte av varann i vår belgiska kedja. Helenas och mina samtal blev alltmer personliga. Vem hade barn? Vem var gift? Anekdoter ur livet, och roliga historier för att hålla humöret uppe. Vartefter milen rullade undan tappade vi folk ur gruppen och vi tappade själva. Till slut var det jag, Helena och hennes dåvarande sambo(!) kvar.

I Karlsborg behövde Helena göra ett besök på toa men det var inte sällskapet så roat av då vi skulle missa 10-timmarsmålet om vi inte rappade på lite. Lite oschysst tyckte jag och blev helt plötsligt väldigt nödig jag också. Det blev ett stopp. Jag kommer aldrig att glömma Helenas tomma blick när vi skulle iväg därifrån igen. Hon var trött, sliten och mådde inget vidare. Hon tappade en handske som jag tog upp då hon inte orkade själv och där kände jag att aldrig ville lämna hennes sida.

Vi kom i mål på 9.52, efter att ha gjort en heroisk insats på slutet där jag och den dåvarande sambon växeldrog och Helena tog vår rulle. I Medevi var jag sopslut och bytte plats med Helena som piggnat till.

Vi tre bestämde att äta middag tillsammans på kvällen och det var den konstigaste middag jag varit på. Som en bisarr date. Att ta farväl på torget senare var sjukt jobbigt. Jag skulle aldrig mer träffa den mörka skönheten.

Vi höll kontakten på Facebook ett tag framöver. Jag åkte till Rättvik över midsommar som vanligt och hade cykeln med mig. Planerade att cykla runt Siljan på midsommarafton, stanna till på Sollerön och kolla lite på LVG-SM. Fick ett mess från skönheten som befann sig i Orsa på väg till Mora.

När jag satt på gräsmattan på Sollerön och åt en bulle och kollade på damernas linjelopp hörde jag en bekant röst bakom ryggen. Skönheten. Vi pratade bort nån timme eller så och jag insåg att det här, det var nåt speciellt. Vi fortsatte kontakten på fejjan och resten är som man säger; historia.

Hur många av er har förresten en bild från första gången ni träffades?
Helena har precis den här bilden fast från andra sidan… 🙂

Hon där på andra sidan, med hästsvansen.

 

9 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge