Öppet Spår 2014

Redan efter startbacken i Berga by började jag inse att det nog skulle bli en ganska tuff resa till Mora. Stavarna sjönk ner en 20-30 cm vid i stort sett varje stavtag, fastnade och jag fick rycka loss dom. Vid ett tillfälle fastande Helenas stav så hårt att jag fick gräva fram den. Jag kom i mål på 8.29 med 35 minuter i stopptid, 43 minuter efter Helena. En tuff resa blev det.

Vi kom till Rättvik i lördags och installerade oss hos mina föräldrar. Gjorde inte så särskilt mycket mer än käkade och umgicks en stund på kvällen.

På söndagen var vi in till Mora för att hämta nummerlappar och kolla in Vasaloppsmässan. Vi pratade lite med Malin Andersson på Craft och träffade trevliga multisportaren Martina Höök som stod och krängde valla i Swix monter. Hittade inte så mycket kul att länka till men ett gammalt klipp från SVT är väl fint nog: Länk till klippet.
Vi träffade även ett par tjejer från Storhogna Högfjällshotel och Spa. Trevligt!

Jag tog även chansen att krama Preembjörnen! Det var väl en eller annan besökare som drog lite på smilbanden där… 🙂

Efter det så var vi in till Mora centrum och träffade Andreas för en fika på Waynes Coffee. Andreas är en skön typ som vi har lite kontakt med på Twitter. Han går där under Twitternamnet @xyklisten.
Sen hem och äta middag, lägga fram grejerna för morgondagen och sen i säng för att kunna kliva upp 01.30(!) och äta frukost. Jag är närmast manisk när det gäller mina förberedelse kvällen innan lopp.

Klockan 03.40 satt vi på bussen i Mora och rullade iväg mot Sälen. Lyckades slumra in en stund men egentligen blev jag väl bara tröttare av det.
Vid 05.20 hade vi ställt ut våra skidor hyfsat långt fram i startfältet. Bara att peta i sig lite extra frukost, ta en kopp kaffe, kissa, bli nervös och vänta på starten alltså. En lite speciell känsla att stå så långt fram när man är van att stå och trampa långt bak och vänta.

Tack vare att vi stod så långt fram så sparade vi 12 minuter uppför startbacken och var i Smågan(11km) redan efter 59 minuter. Nu spelade det inte så stor roll för min del då jag vurpade vid ett spårbyte, förmodligen då en stav försvann ner i djupet, och jag blev påkörd bakifrån och ena staven gick av. Jag fick åka en eller ett par km med en stav innan jag fick en ny. Den staven hade ingen kontrollrem utan bara en vanlig enkel rem som absolut inte satt fast och jag blev mer och mer frustrerad. Jag tappade även Helena under den incidenten. I Mångsbodarna(24km) fick jag kontrollremmen utbytt och jag passade även på att få nytt fäste under skidorna.

Föret var blött. Svårvallat. Ibland var det så blött att det var så blött att  6 spår gick ihop till ett för att ta sig förbi nåt som mest liknade en sjö. Undrar om dom lyckas få ihop några spår till Vasaloppet på söndag, dom ska ha presskonferens i morgon (26/2 2014).

Efter Mångsbodarna flöt det på fint men jag började känna mig lite trött när jag närmade mig Evertsberg(47km). I Oxberg(62km) var jag rejält trött och tänkte att jag skulle fylla på magen ordentligt. Det hade jag väl iofs gjort hela tiden men nu laddade jag med en extra mugg blåbärssoppa, en extra kardemummabulle och en kopp kaffe. Det fick inte riktigt den effekten jag hade tänkt mig. Jag började må illa och blev ohyggligt trött, ögonen gick nästan i kors. I Gopshus ville jag bara lägga mig ner, kräkas och gråta en skvätt. Jag struntade i det och bet ihop. Piggnade till och tog mig i mål istället.

I Hökberg(71km) gav jag fan i att stanna för att komma till mål fortare, jag slängde bara i mig en mugg blåbär och hasade vidare, hasade verkligen för nu gick det inte fort. I Eldris(81km) så drog jag i mig min sista Enervit Liquid och vallade om fick nytt fäste igen. Mest för att jag tyckte det var ett bra sätt att få vila lite extra och dessutom var det ingen kö till vallaboden.

De sista 9km gick oerhört långsamt, mellan 7 och 6km-skyltarna såg jag mig själv stappla in i mål, sätta mig och gunga fram och tillbaka och yra nåt om att jag inte vill åka längre. Pannbenet hade gett upp kan man nog säga. Kroppen värkte, psyket var på väg att ge upp men vetskapen om att jag snart skulle få se 1km-skylten i Moraparken, runda klockstapeln och bara ha upploppet kvar höll mig kvar i spåret. Dom sista 100 metrarna spurtade jag som sldrig förr och Göran lyckades fånga en bild från målkameran när jag gick i mål:

Med tanke på förutsättningarna så är jag nöjd med tiden. Det var inget njutbart lopp lopp i år, det var tungt före, trist väder och jag hade en klen kropp. Nästa år tar jag nya tag. Kanske.

Jo. Jag kom ju imål till slut.

Lämna ett svar

CommentLuv badge