Så himla nära ändå

Fy fan.
Jag körde ett sprintlopp på Zwift i går kväll. Egentligen hade jag tänkt köra en längre lugnare gruppcykling men det fanns ingen på lämplig tid så jag tänkte att en kvart på max istället kunde ju vara kul.
Jag lyckades strula till det lite genom att glömma bort att jag inte flyttat över kadenssensorn till min nygamla trainercykel så det blev lite stressigt och uppvärmningen uteblev. Inte helt optimalt när det ska köras fullt spett från start kanske.

Jag tror vi var 13 stycken i startfållan i min klass (B) och jag insåg att det här kommer att svida, det blir ju ingen andraklunga om man missar tåget så att säga. Gjorde som brukligt och laddade på för fullt i starten och fann mig i spets.

Där ville jag inte vara så jag slog av lite och upptäcker att ingen annan vill hålla fart heller så det blir oväntat lugnt (allt är relativt, mina lungor var fortfarande på väg att vändas ut o in). Det rullar på i ganska hård fart ändå och med hälften kvar av den ursprungliga milen börjar det gå fort på riktigt.

Jag klamarar mig fast i täten på klungan och ger det jag har. På toppen av sista backen går två killar loss och försvinner, Helena hoppar upp och ner ur soffan och hejar som besatt och skriker att jag ska jaga ikapp dom men det går för fort. Nånstans är jag ändå inte orolig då jag gissar att det är cyklister i A-kategorin som legat bakom oss och haft det lugnt och nu börjar köra hårt.

Jag håller mig kvar i den nu rätt stora klungan, vilket förbryllar mig att den är så stor, vi var ju bara 13 i starten. Jag försöker ställa mig upp och lägga på en spurt de sista 500m men benen bär inte längre så jag tvingas ner i sadeln igen. Slår av helt med 20 meter kvar till mål när benen bara dör.

Tjurar lite.

Ser på resultatlistan att jag kom in som 10’a innan jag ramlar av cykeln och brölar till Helena att öppna balkongdörren då det känns som jag inte får tillräckligt med luft.

Lite senare när livsandarna återvänt kollar jag på officiella resutatlistan och ser följande:

Trea i min klass. Med 0,89 sekunder till förstaplatsen. Kul! Men samtidigt galet bittert…
Till slut blev jag fyra när resultatlistan var klar. Fortfarande under sekunden (0,99 s) från förstaplatsen:

Kul var det iaf, det blir helt klart fler såna här korta sprintlopp!
Ikväll är de ”vanligt” race igen iaf, SZR Autumn Race Series. Knappt fyra mil och strax under en timmes tävlingstid.
Jag känner redan smärtan…wohooo!

Strax efter start, mjölksyra upp till hårfästet och full ventilering. 🙂 Foto: Helena

9 Comments

Kommentera

CommentLuv badge