Sara Rönne skrev för ett tag sen ett inlägg om Träningsstressen som fick mig att börja fundera lite. Hennes text triggade en känsla som jag inte riktigt kunde formulera. Det fick gå några dagar medan jag lät det sjunka in och jag läste hennes inlägg några fler gånger. Det stycke som jag fastnar vid och funderar över är det här:
Men jag känner mig träningshetsad för att jag ska gå miste om någon träning eller upplägg och bli svag och funktionsoduglig. Att jag ska fylla 35 och 40 och 50 och 75 och där och då känna att neeej, nu får jag betala priset för att jag inte började med stronglifts/multifunktionella övningar/en viss typ av splituppdelning när jag var 30.
Jag faller absolut inte för träningstrender då jag tror att för att oss som inte behöver den där extra spetsen i formen för att ligga i det absoluta toppskiktet, där en shot med rödbetsjuice kanske är det som gör skillnaden mellan guld och silver, fungerar gamla beprövade metoder lika bra. Visst ska man prova nya rön om man vill ha omväxling och är nyfiken men det funkar lika bra ändå tror jag.
Det som jag funderade över och inte riktigt kunde formulera var att för mig handlar det inte om trender utan jag vill tävla i för många olika sporter.
Sommar – Cykla och springa
Höst – Cykla, springa och styrketräna inför skidåkningen
Vinter – Åka skidor och förbereda benen och kondisen för sommarens cykling.
Vår – Trainerträna och styrketräna inför cyklingen
Om man gör ett veckoschema för hösten så blir det t ex så här:
Måndag
Lunchstyrka
Tisdag
Cykla
Onsdag
Lunchlöpning
Cykel
Torsdag
Lunchsstyrka
Spinning
Fredag
Morgoncykling
Lördag
Distanslöpning alt. cykling
Söndag
Distanslöpning alt. cykling
Ser ni problemet med det här?
.
.
.
Vila…?
Det vore väl himla fint om jag skulle ta och bestämma mig för att tävla i en sport och låta resten vara alternativträning. Men hur lätt är det då? Nu vill jag ju köra några skidtävlingar i vinter. Jag längtar galet mycket efter att få åka skidor.
Förra året hade jag en helt nummerlappsfri skidsäsong och det var otroligt skönt men i år suger det i tävlingstarmen. Hur ska jag då kunna träna inför cykelsäsongen om jag måste fokusera helt på skidorna? Och tvärtom. Dessutom måste jag göra avvägning mellan skate och klassiskt, det vill jag inte heller.
Nu har jag ju också bestämt mig för att springa två(!) fjällmaraton nästa höst så löpträna måste jag ju. Mycket.
Jag hade en överläggning med mig själv om hur jag vill ha träningen i vinter och kom fram till att fyra pass måndag-fredag och distans på helgerna vore ju lagom. Två styrkepass(allmän- och bålstyrka) och två konditionspass varav ett löpning. Toppen!
Men hur jag än gör så landar det nåt i stil med det ovan ändå. Om jag inte har mer än 4-5 pass i veckan känns det som jag inte tränar alls. Men kanske är det som behövs för att utvecklas. Mindre träning och mer vila, för ätandet har jag inga problem med.
Sen skulle det ju vara kul att göra nåt annat än att träna också.
Kanske är dags att börja träna för nöje och inte för prestation?
Men det är svårt. Jättesvårt…
Jösses.. jag blir svettig av detta inlägg. Ditt liv måste ju innebära jobb och träning. Vad mer? Å andra sidan tränar ni ju tillsammans. Men 9 pass i veckan.. När går ni på bio, äter ute, träffar vänner (utan träning), läser en bok, kollar på tv? Nu vet ju jag att ni är kloka personer så jag är inte ett dugg orolig, mest fascinerad över att ni hinner med så mycket =)
Hehe. Ja du. 🙂 Egentligen är det inte så svårt, vi kollar nästan aldrig på tv och så tränar jag ofta på lunchen. Bara tv-tittandet ger ju rätt många timmar till annat. 🙂
Hello Hasse!
Jag tänker lite så här. Egentligen är nog inte den enskilda träningsveckan det värsta med att vilja träna så många sporter och dessutom komma i ”tävlingsform”, så att en känner att en är sitt bästa jag i alla sporter under samma år. Kroppen är gjord för att röra på sig. Jag tror däremot att värre är att det sällan finns tid för någon säsongsvila om man ska tävla alla under alla årstider. Vi motionärer nu har en tendens att snegla mycket på eliten och inspireras av träningsuppläggen. Det vi många gånger missar är att elitidrottare ofta har ganska lång säsongsvila där kropp och framförallt knopp (egentligen nervsystemet) får vila ut. När man vill träna flera sporter och vara i tävlingsform hela året så finns det sällan plats för någon säsongsvila, vilken jag tror är ett större problem än att träna 6 dagar i veckan, eller till och med 7 dagar då och då, under några månader. En annan sak att lära av eliten är ju att de formtoppar och drar ner ganska rejält på träningen inför lopp, något jag också tror att många motionärer slarvar med. När man säger ”att våga vila” så behöver det ju inte betyda att vara helt inaktiv, däremot kan vi bli bättre på att planera vila lika strukturerat som vi planerar träningen. Tror jag. Tralala.
Det där har du nog väldigt rätt i. Jag brukar ta det lugnt i oktober, så även i år, och sen har jag veckor där jag knappt tränar alls lite då o då. För mig handlar det nog mer om att våga släppa taget om viljan att vara så bra det går för att vara lite lagom motionärstränad. Nog så svårt när man en gång fått smaka på hur det känns att vara i kalasform. Jag har inga problem att förstå hur svårt det måste vara att avsluta sin karriär som elitidrottare. 🙂
intressant kommentar från en annan sara (borg) som jag tror det ligger mycket i. den övriga tiden (tv, bio etc) tror jag man kan balansera rätt bra, för det där känner man ju också längtan efter ibland. jag har inget svar på ditt inlägg, för jag förstår vad du menar helt och fullt. ville mest säga hej hej! 🙂
Hej hej! 🙂
Åh alltså man vill alltid göra allt, jag känner igen mig i den där stressan att liksom ha tid till allt. Men samtidigt tror jag inte att jag skulle vara lika glad om jag inte hade något mål med träningen.
Det jobbiga är ju när det blir för många mål som spretar åt lite olika håll… 🙂