Alltså det är ju sjukt isigt på vägarna nu. Ni vet så där som det blir när det töat och blivit slaskigt och fryst om igen. På vissa ställen är det slät blankis men oftast bara skrovligt och ojämnt och stenhårt. Det är liksom inte läge att ge sig ut på cykel utan dubbdäck, eller knappt på cykel alls faktiskt. Fatbiken skulle kanske funka om jag är väldigt försiktig men det är ändå osäkert, pendlarhojen har dubbisar men så smala däck att det spårar och kastar nåt ohyggligt och nån vanlig mtb som jag kan kränga på mina Ice Spiker Pro på har jag ju inte. Alltså tog jag fram spikskorna och joggade till jobbet i morse. Det tog bra mycket längre tid än jag tänkt men springer man för sällan blir löpformen därefter… 🙂
Det var ändå skönt, det tog ungefär en halvtimme och jag var mer pigg än trött när jag kom fram så jag kanske skulle göra det till en vana att löparpendla en gång i veckan. Med reservation för att jag måste springa hem också, får se hur DET går…
När jag kom till jobbet så stod det en present på mitt skrivbord. Något förvånad lät jag bli att titta på den och funderade medan jag var och duschade på vem som kunde tänkas vara avsändaren. Kom inte på någon över huvud taget. Vem skulle ge mig en present spontant så här? Det visade sig vara en tidigare spinningdeltagare vars sambo jag har som kollega. Hon hade bakat lussebullar och lagt ut en bild på Instagram som jag på skoj kommenterade med att hon skulle skicka en påse med sin sambo. Tack för det Linda, det blir perfekt till adventsglöggen!
