I mitten på juli satt jag två nätter i gömsle för första gången. Det var en väldigt uppskattad present från mina närmaste när jag fyllde 50 tidigare i våras. Månaden innan hade jag gått och funderat nästan konstant på vad jag skulle ta med mig. Vad behöver man för nästan två dygn i en liten hydda på 6m2? Hur mycket mat går det egentligen åt när man sitter helt still och vilken kamerautrustning behöver jag? Funderingarna fortsatte egentligen i bilen hela vägen ner till Hälsingland och jag var fortfarande när jag klev in i gömslet osäker på om jag hade gjort rätt val av utrustning.
Maten fick bli en konstig blandning av kallskuret, bröd, mjukost på tub och Chili con Carne på burk. Det går ju inte att ha med nån form av kylvaror då det kan bli upp mot 40 grader varmt i gömslet om solen ligger på. Nu slapp jag tack och lov sådana temperaturer, jag hade en topp på 29 grader när jag anlände på kvällen men sedan höll det sig mellan 18 och 23 ungefär.
Efter mycket funderande och en kort diskussion med guiden som rekommenderade brännvider från 300 – 800mm och kanske ett kortare 200 för miljöbilder så hade jag beslutat mig för att ta med 2 kamerahus. Ett Nikon D700 med fullformatssensor och en Nikon D500 med 1.5x Cropsensor. Objektiven blev Nikon 200-500/5.6 samt Nikon 300/4 PF. Jag hade även med en TC-14E III Telekonverter som jag endast använde till några enstaka bilder. Till nästa besök kommer jag dock att ta med en 70-200/2.8 istället för ett fast 300 då det hade kunnat ge mycket bättre utsnitt.
När guiden lämnat är det viktigt att inte ge ifrån sig några som helst ljud som kan uppfattas som mänskliga så när jag blivit visad in i gömslet satte jag snabbt upp min utrustning, lade ut och öppnade sovsäcken och plockade fram allt jag skulle använda eller äta under de kommande dygnen.
Som alla vet, hoppas jag, så gör ju inte vilda djur som vi vill utan som dom vill. Min inställning var att får jag se björn är det en bonus, även om alla som suttit i gömslet hittills i år har fått björnkontakt. Naturligtvis blev då jag den första som inte fick se någon. Det var en stor björn på besök under natten då det var för mörkt att se nåt ,(guiden hade sett ögon på åtelkameran), och jag passade på att sova en stund. Hade jag inte sovit hade jag möjligen hört den men inte sett den ändå.
Så, om jag inte fick se någon björn, vad fick jag då se?
Det dök upp en del fåglar. Kan tyckas vara en klen tröst men faktum är att det är väldigt intressant att kunna sitta och se hur djuren beter sig när dom tror att ingen ser. Oavsett vad det är för djur. Jag hade bl a Fiskmås, Bofink, Tofsmes, Nötskrika, Trana och Duva på besök.
Fiskmåsarna skränade och levde om precis som dom alltid gör. Nötskrikorna kom i en flock om 5-7 stycken och svepte in som ett gäng ostyriga tonåringar till de andra fåglarnas förtret.
Tranorna seglade in med elegans och högburet huvud, stannade länge och var helt klart åtelns regenter.
Bofinken hoppade nervöst runt och verkde nästan stressad av alla andra medan Duvan mest spatserade runt och såg dryg ut.
Det faktum att jag kunde sitt gömd utan att störa gjorde att jag hade hur mycket tid som helst att komponera och planera mina bilder. Det går ju inte att bränna av en serie med 10bilder/sekund utan att skrämma iväg djuren så det gäller att tänka till och trycka av med eftertanke.
T ex stannade tranorna så länge att jag hann lära mig deras rörelsemönster och kunde komponera bilden och förebereda med fokuspunkten där jag ville ha den och sen bara vänta på att dom skulle ställa sig rätt.
En som bara kom på en snabbvisit var den Större Hackspetten. Jag såg i ögonvrån att den kom ner från en tall till höger i riktning mot gömslet, instinktivt vred jag kameran och hoppades att den skulle sätta sig en stund. Vilket den också gjorde. I tallen närmast gömslet på 5-6 meters av stån satte den sig och poserade mot mig. Kanske bara i 10 sekunder men tack vare att jag sett den snabbt och föröskt förutse vart den skulle ta vägen hade jag redan kameran riktad på rätt ställe. Tur eller skicklighet? Säg det…
Nötskrikorna var inte riktigt så tillmötesgående. Dom satt egentligen aldrig still över huvud taget. Där fick jag försöka hitta en trädgren där dom satt sig ofta och sen bara vänta ut att någon av dom skulle vilja sitta still en liten stund. Den lilla stunden var ofta bara någon sekund lång så här gällde det att vara beredd och turen på min sida. Tack vare att dom var så många och gärna satte sig på samma grenar ofta så lyckades jag få till en del bra bilder ändå. Dom låter fruktnsvärt illa men visst är dom vackra att se på med det blå på sina vingar.
Måsarna var betydligt enklare, dom sitter still läääääänge. Så pass länge att dom blir tråkiga. Ibland placerar dom sig fint ändå. Vi hade en liten diskussion hemma dagen iannan om varför man aldrig ser måsar sitta i träd och jag sade att det går naturligvis inte att sitta i träd med simfötter.
Det gör det visst det…
