Vi står inför en (ännu oplanerad) tävlingssommar och jag sitter och tänker tillbaka på förra sommaren och Vemdalen Bike Challenge. Det gick ju rätt dåligt men det var ju planerat på sätt och vis. Jag orkade inte släpa med mig två cyklar till stugan då vi skulle både fjällcykla och köra tävling, så jag kompromissade och tog endurocykeln. Jag tänkte att det kan ju vara en kul grej att testa att köra xc-lopp på enduro. Se vad det är för skillnad, vad man vinner och vad man förlorar. Har man inte provat vet man ju inte.
Sagt och gjort. Jag ställde mig på start med med insikten om att jag defintivt inte skulle ha nåt med topplaceringarna att göra. När startskottet gått så kommer första insikten om att det kommer att bli jobbigt. Eftersom det inte går att låsa framdämparen så är det helt hopplöst att stå upp och cykla. Det blir till att cykla sittandes och mata mjölksyra. Efter några hundra meter viker banan höger ner i en kort brant sluttning. Här kommer fördelen med långt slag och flack gaffelvinkel. Medan andra kämpar nedför den stökiga lilla branten flyter jag nästan ovanpå rakt ner och vinner många placeringar. Nu är ju det skitsamma eftersom det strax viker upp vänster i en nästan lika brant uppförsbacke där jag knappt kommer framåt istället. Inser nu att det här kommer att bli två jobbiga mil, men något annat hade jag ju inte väntat mig. Jag matar på det jag kan och orkar, pulsen är skyhög och mjölksyran sprutar ur öronen mest hela tiden. Jag kan bara se på när täten försvinner i fjärran och tar det för vad det är; ett litet test av att tävla på fel cykel.
Jag genomför hela loppet även om det med ojämna mellanrum känns oerhört lockande att bara kliva av och heja på dom andra. Jag passar på att ha sjukt kul i dom stökiga utförslöporna samtidigt som jag lider alla helvetes (nåja…) kval i uppförsbackarna när jag knappt kommer framåt. Det känns som att cykeln väger 25 kilo och jag aldrig cyklat förut. Det är stor skillnad på cykel och cykel. Den här är gjord för att cykla utför, inte uppför eller för att jaga placeringar på ett xc-lopp. Punkt slut.
Det var en kul erfarenhet, jag kom nånstans runt 25:e plats när jag i tidigare upplagor kommit topp 5. Stor skillnad.
Det var en dag att minnas, jag har aldrig slitit så hårt för så lite… 🙂
Cykeln är numera såld till förmån för årets tävlingscykel som för tillfället står still pga trasigt växelöra. Av samma anledning är tävlingssommaren ännu är oplanerad. Jag måste väl tillstå att med tanke på hur mycket strul det var innan Helenas cykel kom så är jag inte helt säker på att det över huvud taget dyker upp nåt växelöra…
Nu ska jag inte sitta här och vara bitter, jag bjuder på några bilder där Auricen var i sitt rätta element istället.
