Bockstensturen, plankan och hur man gör

Bockstensturen ja, detta evighetslopp som mest består av transportsträckor mellan korta stigavsnitt.
Det är lååångt, 95 km, med en körtid på Cykelvasan + 1 timme ungefär. Ett litet hatlopp för min del.
Ändå så är jag galet nöjd med min prestation i lördags. Trots regn och lera och tungkörda leråkrar, (varför, VARFÖR, drar ni inte banan runt…?), så spöade jag min egen tid från förra året med 25 minuter. Hade inte seedningsförfarandet gjorts om till i år så hade jag kört upp mig till startfålla 3 och nått båda mina mål i år, det andra var ju att ta poäng och det grejade jag ju på Långa Lugnet, men nu fick jag trots en bra tid, usel ranking så jag står kvar i fålla 4 även nästa år och får väl flytta med mig det målet då.

Placeringsmässigt kom jag in som 49’a i H40. Jag kom ikapp en kille i min klass precis innan upploppet och fick spurta i mål om placeringen. Äntligen…. 🙂
Jag gjorde ett takstiskt bättre lopp än jag brukar. I starten hängde jag på och tog rullen på klubbkompisen Mats Edvardsson som höll ett lagom tempo, vi körde mer eller mindre tillsammans rätt länge till jag kände att jag ville öka lite. Det var mitt stora misstag. Den lilla ökningen gjorde att jag väggade(som vanligt men iaf senare i loppet), runt 65 km. Då kom Mats igen och fick till slut 5 minuter på mig i mål. Hade jag gett fan i att öka så hade jag förmodligen varit med honom i mål. Lesson learned, men jag fick iaf silvermedalj för jag var bland dom 300 första i mål. Fint så.

Nån mer detaljerad rejsrepårt får ni inte, jag kommer ju aldrig ihåg nåt.
Jag körde 6 av 8 deltävlingar i år och kvalificerade mig därmed med ett lopps marginal för medalj för genomförd cup. Plastig och ful som stryk är den men det emotionella värdet är högt.

—–

Det är dags för plankning igen. Varför jag hänger på dessa ”utmaningar” (FOMO?) som jag inte ens tycker är kul är det ingen som vet, allra minst jag, men nu gör jag det så det är väl bara att köra igen då. Den här gången är det Svart Karin Karlsson som kallar. In på fejjan och joina.

—–

Så hur gör man då?
Svårt att förklara så jag låter comebackande MTB-gurun Fredrik Eriksson visa.
Här visar han hur man äger en norsk LVG-cyklist utför och hur man är glad när man vinner.

Hörs!