Cycles and wine, cycles and wine

En inlägg på twitter av Jojje Borssén i morse fick mig att börja tänka lite.

Träning i all ära men borde man inte ta vara mer på livet?
Nu kan man ju kanske argumentera att träning och sunt leverne är just att ta vara på livet men jag tycker att man måste tillåta sig att vara livsnjutare från ett mer klassiskt perspektiv än så.

Visst, är man elitsatsande råder andra lagar och regler om man vill hålla sig i toppen men för de allra flesta av oss som inte är det.

Man måste kunna ta en dag(eller varför inte en vecka) ledigt från träning och låta både kropp och kanske framför allt själ få hämta igen sig.

Jag vill kunna, och gör även så, att om det står att jag ska träna i kalendern en lördag men jag vaknar och känner för att gå ut i skogen och sitta på en stubbe och andas hela förmiddagen för att sen åka hem och kocka ihop nåt gott och gräddigt till middag och njuta en flaska gott vin så gör jag det utan att få dåligt samvete över utebliven träning. Det funkar även på vardagar att ta lite ledigt, men man kanske kan hoppa över vinet om man tycker att det hör helgen till.

Det fokuseras så otrolig mycket på dieter och viktupp- och nergång och träna-tills-du-kräks i träningsbloggar och i dagspress så det är inte konstigt att ”folk mår som en påse skridskor” som en vän skulle ha sagt.

Det ska planeras och följas upp och vara detaljerat, det ska räknas och jämföras och om klockan på armen inte visar exakt så faller världen nästan samman. 

Det pratas om att man ska lyssna på kroppen och inte bara stirra sig blind på siffror och loggböcker men min poäng är att man kanske inte bara ska ”lyssna på kroppen” utan även känna efter lite vad själen vill. Det ger nog minst lika mycket, om inte mer, än att omotiverad slita sig genom ett träningspass som man egentligen inte vill köra.

Tror JAG.

EDIT: Snubblade in hos Stizze strax efter att jag publicerat detta.
Läs och begrunda.