Läste Elnas RR från Visingsö GP och kände direkt suget efter att få nåla nummerlapp på tröjan även om det inte var MTB. Det är ju inte så jättelångt kvar till Billingeracet nu, drygt en månad bara, så det är väl till att härda ut tänker jag.
Tävlingssuget blir större och större för varje dag, jag vill, NU! Jag vill ut i skogarna runt om i landet och bränna runt i solgassande damm, bland rötter och stenar, lerhål och ösregn. Känna gemenskapen med andra cyklister, som liksom jag tagit ut sig till gränsen av vad vi trodde var möjligt när vi krampar ikapp efter loppet, på en gräsplätt med en ljummen och saggig sallad.
Den där gemenskapen. Den som finns inom cyklingen. Den som förbrödrar när vi leriga och dammiga, hungriga och slitna ger allt för att nå våra mål.
Kanske är det för att ta en topplacering i Elit.
Kanske är det för att smiska sin egen tid från förra året.
Kanske är det att komma i mål över huvud taget.
Samma lopp ger olika utmaningar för oss alla och det är nog i just det som förbrödringen finns.
Det är inget som har det lättare än nån annan, relationen mellan mål och insats är den samma.
Den gemenskapen sträcker sig även utanför tävlingsleden. Ut till publiken. Alla hejar på alla. Oavsett om det är en lokal liten tävling eller om det är ett bergstempo i Tour de France, så hjälper man fram dom tävlande med glada tillrop och moraliskt stöd. Självklart hejar man lite mer på sina idoler, men man hejar på alla. Man umgås, fikar, grillar, dricker vin och äter brie, eller öl och pommes om det är i belgien. En jävla härlig stämning helt enkelt.
Man träffas och njuter av det man älskar tillsammans med andra med samma intresse.
En stor glad fest.
Man samlas INTE i en mobb.
Man jagar INTE ikapp en ensam fyrbarnsfar, slår INTE en flaska i nacken på honom för sedan sparka ihjäl honom för att han inte hejar på samma idol. Dagen efter skyller man det INTE på polisen som ”borde ha hållit isär grupperingarna bättre”.
En stor anledning är att jag tror man inte tvingar folks till gemenskap i cykling, hur paradoxalt det än låter. Man uppmuntrar inte primitiva gruppbeteenden. Hjälps man åt så gör man det för att man vill / måste, inte för att nån coach skriker åt en och hetsar en mot motståndarlaget.
Det kan du mycket väl ha en poäng i Katja.