Det här med Lance Armstrong

Jag kommer mycket väl ihåg TdF-etapperna där Lance ställde av Ullrich och Basso och när Voeckler blev av med “La Maillot Jaune” efter att kämpat som en furie i tio dagar och blivit Frankrikes och stora delar av cykelvärldens, även min, favorit. Åren 2000-2010 var jag som besatt av cykel tre veckor om året, dom övriga 49 var jag mer “normalt” intresserad.
Det var till väldigt stor del Mellow Johnny’s förtjänst.

När han slutade blev sporten mindre spektakulär att se på, men desto mer intressant i och med att det blev lite öppnare i toppen. Dopingryktena som omgärdade honom avfärdade jag helt. Det kunde ju bara inte stämma.

Nu visar det sig att det försiggått nåt fuffens ändå. Vad kanske vi får veta på torsdag.*
Visst känns det bittert att en sån ikon har fallit, men det kanske är så, om nåt verkar för bra för att vara sant kanske det är det.

Det har rapporterats och bloggats till vansinne i detta de senaste dagarna. En del bittrare än andra.
Daniel Rytz och Jessica Clarén får representera var sin ände av den skalan. Den mest sakliga och objektiva rapporteringen tror jag att Henrik Öijer har stått för. Kvällspressen har jag inte ägnat nåt större intresse efter Simon Banks inlägg på Aftonbladet där han höjer Eddy Merckx över Armstrong som den störste någonsin. Det kanske han är, men han fälldes fälldes faktiskt för dopingbrott tre gånger, 1969, 1973 och 1977.

Egentligen tycker jag som Katarina:

Anders Adamsson sammanfattar det också bra på ett liknande sätt.
Det finns en del andra aspekter i det här ärendet också som jag tycker är betydligt viktigare än att vi som åskådare känner oss lurade.
Kom ihåg hur det gick för Marion Jones som numer tydligen helt utblottad bor hemma hos mamma. Det kan ju mycket väl hända att LA råkar ut för samma sak. Att betala tillbaks 14 års vinstpengar och kanske bli stämd in på bara kalsongerna av sina sponsorer lär göra rejäla hål i plånboken.

Nu bryr inte jag mig särskilt mycket om LA får leva på nudlar resten av livet, men hans familj då?

Det som nog ändå engagerar mig mest är vad som kommer att hända med Livestrong, kan den stiftelsen fortsätta i samma spår när grundarens namn blir draget i smutsen? Kommer donationerna att fortsätta strömma in som dom gjort tidigare? Jag hoppas det, för cancerforskningens skull. I det fallet kommer jag göra som Jessica Clarén. Jag kommer stolt bära gult.

*Se Henrik Öijers blogginlägg.

Lämna ett svar

CommentLuv badge