Vi skippade att ta med cyklarna tillstugan den här helgen. Det verkade ju som det skulle vara snöigt och dant så att cykla kanske inte var det bästa träningsalternativet. Vilohelg tänkte vi, fast för säkerhets skull så tog vi med lite löparutstyr ändå.
Helena, som ju alltid funderar på nya sätt att plåga oss, kom på att ”elghufs” uppför slalombacken i Storhogna kunde ju vara en kul söndagsaktivitet.
Efter att jag på bästa Robin Bryntesson-manér visat hur det ska gå till, värmde vi upp i barnbacken och sen bar det iväg.
Helena tog röda Ripbranten. Jag insåg min begränsning och höll mig i den blå Fjällbacken.
Det här är seriöst jobbig träning på riktigt. Jag hade föresatt mig att ta mig så högt jag kunde tre gånger. Jag kom fan aldrig så högt, då förstår ni. Jag hittade en punkt efter ungefär tre minuter där det fick vara nog. Där hade jag tappad all teknik och bara slet och kände mig spyfärdig.
Att jag inte tränat ordentligt på länge, och definivt inte skidgång, gjorde att hjärta och lungor inte orkade längre än till syratröskel så det var liksom ingen idé längre än dit.
 |
| Den blev iaf en skaplig intervall, den andra… |
Meningen är att man ska jogga lätt ner igen för att sen börja nästa intervall direkt. Gick väl skapligt första gången. Sen kom samma krampkänsla jag hade i Tjurruset förra året. Det gick bra att ta sig uppför men nerför gjorde jobbigt ont.
I tredje intervallen så gick remmen på staven av i början på backen så det blev väl en extra hjävla halvkämpig intervall som avslutning.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att vill ni ha det apjobbigt, blir spyfärdiga och nästan svimma av yrsel så är det här för er.
När var klara så haltade jag ner till bilen medan Helena tog och och brände av lite terränglöpning hem. Ibland skulle jag vija kunna springa. Det händer att viljan finns, men oavsett hur lugnt jag tar det så får jag alltid ont nånstans.
 |
| Lite så här kändes det på toppen… |
 |
| ”Nä men jag tar väl stavarna och haltar ner till bilen då” |