En liten hyllning till en stor man

”I gave it everything in the last 20 minutes. I knew that I still had
the energy, that I was ahead of the mark. I felt euphoric — it was the
last 20 minutes of my sporting career.”
– Jens Voigt

Jag har egentligen aldrig haft några idoler. Visst finns det människor som jag ser upp till och har stor respekt för av olika anledningar men inga direkta idoler. Jens Voigt är en av dom där som har ingjutit oerhört stor respekt under dom år jag följt cyklingen.

Foto: Tim de Waele

Hans sätt att cykla, ofta med helt galen taktik, fick han en chans chans att gå med i en utbrytning så gjorde han det och då var det inget larv, utan det var fullt spett så länge det höll. Hans lojalitet mot lagkamraterna och kaptenen var ovedersägligt. Han älskar att cykla helt enkelt.
Det är nog därför han har fått en sån legendarisk status bland sina fans, det syns i allt han gör att han älskar det.

I går kväll avslutade han sin karriär med att krossa timrekordet. Tyvärr kommer han nog inte att få behålla det så länge då både Fabian Cancellara och Bradley Wiggins har hörts prata om att ge sig på det men just nu är rekordet hans och han har definitivt skrivit in sig i historieböckerna i och med detta.

Foto: Peter Klaunzer/EPA

När jag satt hemma i soffan i går kväll så var det med visst vemod jag såg honom köra sina sista mil som proffscyklist. Han satte nytt timrekord med 51,115 km och detta i en velodrom som kantades av 2000 åskådare och med hans egen spellista med 80-tals hårdrock dånande i högtalarna. Med stor vördnad inför att få se honom avsluta sin proffskarriär live, om även på tv, så insåg jag nåt jag borde förstått för länge sen.