Jag hade ett sent möte som gjorde att jag var tvungen att få en ersättare till mitt spinningpass ikväll. Det i sin tur öppnade upp för en MTB-runda lite senare. 
Helena var ute med SheRides-gänget så jag fick köra själv för ovanlighetens skull. Det blir en annan typ av körning när man är ensam. När det inte finns nån att jaga eller bli jagad av får man hitta på lite annat. Man kan t ex stå och cykla större delen av rundans tekniska partier (som är många och långa) när sadelklamman gett upp, det ger rejält ömma muskler i redan trötta ben efter helgens krampfest i Lida. 
Det blev närmare 40km med rötter, stenar och episka mängder lera runt Frösön och Bynäset. Kroppen svarar bra nu, jag måste bara få till distanspassen så jag orkar hela långloppsdistanserna. Upp till tre-fyra mil eller drygt två timmar kan jag trycka på bra men sen börjat det svikta. 
Även om det fortfarande är kallt ute så är det mumma för själen att få cykla i de här miljöerna. Benen blir trötta, kroppen blir trött på ett skönt sätt men själen fylls på med energi.
Gud så klyschigt.
Åh, bilderna i det härblogginlägget alltså, mitt cykelsug blev maxat, vad härligt. Och fjällen med snötäckta toppar i bakgrunden, så fint!
Ja vi har inte mycket att gnälla på när det gäller naturen här. 🙂