Egentligen var jag alldeles för trött för att kliva ur sängen och ge mig ut och cykla kl 6 i morse. Jag tänkte att det kanske var någon som ville köra en kortare och lättare tur än den vi körde förra fredagen då jag trodde jag skulle dö innan jag var hemma igen. Inte så. Jag hängde väl på ändå då och tänkte att jag kan ju alltid vika av någonstans om det blir för tufft.
Hursomhelst; inte kunde jag vika av även om kroppen slet och jag hamnade ohjälpligt på efterkälken, jag visst ju att det vankades rolig utförsåkning så småningom. Jag kämpade helt enkelt på upp för Frösöberget till Ladängens DH-bana. Efter den var det ju bara lättåkt kvar till våffelfrukosten på Scandic. Snart helg och sen en enda arbetsdag kvar innan vi drar söderut för en veckas solskenscykling. Det blir fint det!
Kroppen är liksom inte med mig just nu. Visst är nya cykeln tyngre och inte direkt lämpad för att cykla uppför men det är långt från hela sanningen. Jag är trött och sliten. Det märks även på min tinnitus som blir värre när jag är trött och/eller stressad. Det gör ju i sin tur att att jag blir ännu tröttare, framförallt i huvudet, och sen är spiralen igång. Det blir bra med en veckas semester nu, sen ska jag lägga om träningen och se om kroppen vaknar till liv. Gör den inte det så blir det helvila från träningen ytterligare någon vecka, men det tar jag då det.
