Nordenskiöldsloppet börjar på att vara lite för nära för att det ska kännas bekvämt nu, det är lite det där läget att jag bara vill ha det gjort så jag kan gå vidare. Det är två veckor kvar och all träning som kan göras är gjord. Skidspåren här börjar på att ge upp men har vi tur kan vi få till nåt pass till i helgen. Jag är så redo jag kan bli, 22 mil är så sjukt långt att jag kommer att ta helt slut oavsett. Ingen idé att ha ångest och oroa sig, det tar bara en massa energi, så länge inte jag eller utrustningen går sönder och föret är skapligt ska jag nog ta mig i mål. Och om jag inte gör det har jag iaf försökt, det är världens längsta skidlopp och en enorm utmaning jag ger mig på, jag måste inse att det finns en stor risk att jag inte fixar det, men jag tänker inte ge upp utan vidare.
Dagens morgoncykling var iaf fantastiskt fin. Den bjöd på allt man kan tänka sig; isgata, jättebrant och lång klättring, prologhosta och stumma ben. Och. En. Helt. Magisk. Soluppgång.
Du fixar’t!
Tack! Det är planen! 🙂
Kommer gå bra det där! Ser fram emot att följa det.
Jag hoppas det!
Känner jag Helena och dig rätt så kommer ni att dra fram varandra. Lycka till!:)
Då vi ha ett jäkligt långt snöre jag kan hänga i, men tack! 🙂
Jag tror på er 🙂
Tack!