Man cyklar upp genom Vargens stugområde för att ta sin egen KOM. Man misslyckas kapitalt.
Helena ser en stig på vägen upp. För att åka ner den stigen måste man cykla upp för backen till Varggranstjärn och Varggransstugan.
Brant satan.
Man bävar.
Man kommer upp och upptäcker att man kan cykla ännu högre upp till radiomasten.
Man tar en bild.
Man cyklar ner för stigen som Helena såg. Brant, smalt och stenigt men man klarar av det och inser man att höjt sin utförskörningsnivå markant.
Man tjuter av lycka.
Man rullar hem till stugan, duschar, byter om och tar bilen till sitt favoritfik.
Man åker hem igen, tänder brasan och får nåt gott i sitt glas.
Man är nöjd, cykellycklig och njuter av tillvaron.
Men man är inte rädd för Vargen.