Helena brukar skratta åt mig när jag plockar fram min Nikon L35AF, hon tycker den ser ut och framförallt låter som 80-talet. Vilket ju är helt sant, och helt rimligt eftersom den ju faktiskt är från 1983.
Grejen med den är dock att när Nikon skulle ta fram sin första kompaktkamera så gjorde dom inte som många av sina konkurrenter och valde enklare lösningar och plastmaterial, utan dom satte dit ett förstklassigt objektiv i ett hållbart metallskal och hade därmed, medvetet eller omedvetet, skapat en klassiker. Den fick till och med smeknamnet ”Pikaichi”, vilket inte är en Pokémon, utan lär betyda ”Top notch” på japanska. Det återspeglas även på priset idag, den kan gå för smått hysteriska summor, även om jag hade tur och fick min för nästan ingenting.
Den är tillräckligt liten och kompakt för att kunna följa med [i stort sett]överallt, där normalt telefonen skulle få agera enda kamera. Det ger mig möjlighet att fotografera analogt även då och den bästa kameran är ju som bekant den man har med sig.
Bildfakta Stigcykling Kamera: Nikon L35AF Film: Fomapan 100 Classic