Förvänta er inte nån detaljerad kurva-för-kurva-redogörelse här nu för mitt minne när det gäller bansträckningar är kortare än en guldfisks. Det var andra gången jag körde Billingen och jag hade hur många ”Åh, ja just det!”-ögonblick som helst. Det är fördelen med taskigt minne, man kan ha kul åt samma sak flera gånger! Hur som helst, här kommer nån slags race report ändå.
Jag kan direkt säga att jag är rejält nöjd med mitt lopp i lördags. Förra året så jag hade jag ju egentligen ingen aning om vad jag gav mig in på och fick en upplevelse utöver det vanliga.
I år hade jag en hel långloppssäsong med mig i bagaget plus att vinterträningen varit nästan helt inriktad på cykling till skillnad mot förra vintern. Det har varit mycket intervaller och tröskelträning, nåt som helt klart gjort nytta. Kolla in det här:
Så hög intensitet har jag aldrig tålt under så lång tid förut. Att jag körde utan pulsklocka och bara på känsla tror jag gjorde sitt till också. Man ska inte underskatta det mentalas kapacitet. Att jag varit över 100% är inte alls konstigt. Mitt uppmätta max är gjort sittandes på testcykel, medan man står mycket i skogen och därför använder fler muskelgrupper. Jämför med löpning där man ofta har mycket högre maxpuls än i cykling.
Nåväl.
Starten gick på parkeringen vid Arena Skövde och ut på vägen upp mot Billingen.
Ganska snart vi kommit ut på vägen så hör jag hur det smäller till bakom mig, jag vänder mig om och ser en kille krascha rakt in i en refug. Såg jävligt otäckt ut. En klubbkompis jag pratade med efter loppet hade kommit direkt efter och sade att han kommit på benen snabbt och klarat sig bra. Skönt!
 |
| Tillsammans med Helena uppför Caterpillarbacken. Foto: Martin Söderlund |
Jag kände mig stark och kunde ligga på bra. Hade ett grymt tryck på pedalerna både på platten på grusvägarna och i stöket i skogen. Stor skillnad från förra året då jag omedelbart tappade så fort jag kom in på stigarna. I år kunde jag köra ifrån. Jag minns vid ett tillfälle under loppet då jag dragit ett litet tåg på gruset. Jag hade legat på rulle ett tag efter första stigpartiet för att vila lite och kända att det gick lite långsamt, jag lade ner kedjan ett par snäpp och tryckte till och lämnade gruppen bakom mig för att jaga i kapp en snabbare. Jag gick upp och drog när jag kom i kapp för att kunna gå först in i nästa stigparti. Jag hörde hur det flåsades bakom mig och körde på hårt. Helt plötsligt blir jag varde att det är tyst bakom mig. Jag vänder mig om och ser att jag fått en lucka på upp mot 100 meter. Hur coolt var inte det!?
Jag låg på hårt fram till 35 km där jag skulle få langning av Cissi. Jag fick en ny flaska och gick ut på varv nummer 2 och hade fortfarande grymt tryck i benen. Vid 50 km ungefär kände jag att det började på att kännas tungt men jag mosade på ändå.
Jag kom in i skogen med alla vitsippor där stigen går utför och man ligger och kör i uppemot 45-50 km/h, helt jävla underbart! Jag hör att jag har nån efter mig och plötsligt kommer det en AM-cyklist med grå tischa och baggies farande vid sidan av stigen och bara försvinner från mig. Undrar om han egentligen var med i tävlingen. Han hade ingen nummerlapp vad jag kan minnas… 🙂
Vid 65 km hade nån ställt ut väggen. Jag hade energi kvar men nu hade benen gjort sitt.
Jag hade disponerat energintaget perfekt. Tre gel, två liquids och en bar. En gel var 45:e minut i början, sen en bar och dom två liquidsen till sista milen. Baren är egentligen mest till för att få i sig nått fast i munnen när hungern börjar göra sig påmind. Återigen, det är mycket mentalt.
Utförskörningen var mycket bättre än fjol. Särskilt backarna med massa drops och stök och ner genom vitsipporna. Bättre kontroll och mer ”våga”.
Trots att jag var seg och trött på slutet kunde jag ändå njuta av Rekord- och Endurosstigen till skillnad från förra året. Stigarna sista milen hade jag tappat allt vad teknik heter och bara studsade rakt fram över allt och längtade efter mål. Nästa gång ska jag disponera krafterna lite bättre. I ”Strupen” som är sista backen in mot mål så kände jag att jag höll på ta helt slut. Hjärnan sade åt mig att klicka ur och gå upp för sista branten och för en hundradels sekund så lyssnade jag och tvekade på mina krafter. Jag kände impulsen att klicka ur vänstra pedalen och det räckte för att låret skulle börja krampa. Idiotiskt egentligen, men ibland har man inte kontroll på tankarna. Tag lärdom.
Jag hade egentligen inget mål mer än att vara snabbare än förra året då jag kom in på 4:15, skulle jag komma under 4 timmar vore det en jättebonus. 4:03 blev det. En 59:e plats mot förra årets 78:e.
Jag har som övergripande mål för hela säsongen att ta poäng, det räcker med en(1), vilket innebär att måste in på topp-50. Det verkar ju vara inom räckhåll.
