En dag i höstas var två cyklister, vi kan kalla dom Helena och John, ute på en tur som kantades av kyla, regn och för lite fika. Turen blev lång och improviserad och vid en öppning i skogen stod en stor fin skylt med namnet ”Berit-Gråbba” påmålat.
Efter skylten fortsatte vad som såg ut att vara en mycket fin stig. Då vädret var blött och kallt och båda var hungriga och vägen hem var lång beslutade dom att inte utforska den då utan spara den tills våren kom.
Under vintern berättades om Berit-Gråbba och vad som kunde finnas vidare efter skylten. Rent av växte det till Legenden om Berit-Gråbba. Jag blev lika nyfiken.
Så i går, en fin dag i juni blev det dags för långtur igen och naturligtvis med Berit-Gråbba som höjdpunkt och den här gången var jag med. Turen blev fantastiskt fin med små stigar genom öppen tallskog, släta härliga grusvägar med grässträng och fjällutsikt. Hela området vi cyklade i är strösslat med kulturhistoria och en hel del har fått informationsskyltar vilket är intressant. Husruiner, fäbodar, stigar som är trampade i hundratals år.
Stämningen när vi närmade oss Berit-Gråbba var närmast elektrisk av förväntan. Vi stannade och tog kort på skylten innan vi gav oss av in på okänd mark.
Och stigen var magisk! Men kort. Kanske en kilometer sen var vi tillbaka på en grusväg vi tidigare åkt på. Men det var det värt! Berit-Gråbba levererade och vi fick utöver det nästan 8 mil härlig cykling.
Haha, underbart är kort!
Ibland är det så. 🙂