Vi vaknade till ett ganska grått och trist duggregn i lördags. Att dra iväg till Lofsdalen kändes jobbigt men jag hade en förhoppning att vi skulle ha tur och vädret skulle bättra sig. Så blev det. Det sprack upp lite och himlen blev lite ljusare även om det fortfarande var mulet. Inget regn före start. Bra.
Lofssjön Runt är ett platt grusvägsrally med en sjuhelvetes backe på slutet. Det är här agnarna skiljs från vetet, män blir pojkar och vuxna karlar gråter. 
Kl. 11 gick starten och det bar iväg i ett rätt behagligt tempo dom första 5 km. När vi svängde av asfalten och in på grusvägen så blev det lite ryck och fartökningar och klungan började minska. Vid 17 km drog en trio med Martin Nilsson, Markus Stenberg och Ola Vallin från Sveg iväg. Det var ingen i klungan som ville jaga och farten stannade av lite. Jag tänkte att ”-Tallyho! Ingen minns en fegis!” och tryckte till allt jag hade från tredje hjul. Svepte förbi Helena och Håkan Tullnérs och vägrade titta bakåt. Såg att en av svegskillarna släppte och tänkte att jag skulle kunna få lite hjälp där.
Det var Ola som släppt men han hängde på när jag kom ikapp vid 22 km och vi fick till ett fint partempoliknande jobb. När grusvägen övergick i gammal skogsbilväg vid 29 km släppte han och jag var ensam igen. Ganska precis mitt mellan tätduon och den jagande klungan. Det går ganska mycket uppför längs skogsbilvägen och mina ben började protestera lite efter den långa solokörningen. Jag slängde en blick bakåt och såg att klungan närmade sig. ”-Aldrig!”, tänkte jag och trampade på. Skogsbilvägen övergår så småningom i en 1,5 meter bred grusstig som sen blir bred skogsstig och jag visste att jag ensam hade fördel där gentemot en stor klunga. Mycket riktigt, klungan tappade och så även Ola. När jag sen kom ut på grusväg igen hade Olas ben uppenbarligen vaknat för han tog in oroväckande snabbt men jag vägrade ge mig för jag hade ju tredjeplatsen. Nu hade dessutom himlen öppnat sig och regnet vräkte ner.
Jag bet ihop och tryckte i mig en gel. Innan den långa backen uppför Hovärken kör man en bit på asfalt och nu var Ola ikapp. Jag tog hans rulle och slet vidare, tryckte en gel till men insåg att nu var nog loppet kört. Vi växlade position några gånger i backen men efter ett tag kom Håkan Tullnérs och seglade förbi. Sen kom dom på löpande band när jag bara hade skit kvar i benen. Utbrytningen på 22 km hade naturligtvis gjort kaos med mina ben och nu var jag rökt. Nu handlade det bara om att komma i mål. Kämpade mig upp för backen, över fjället och ner för den gröna DH-banan Fjälleden. Hade rygg på Ola som var betydligt långsammare nedför men jag visste ju att jag skulle bli avställd så fort det blev platt igen så vi småpratade oss ner i ett rätt behagligt tempo istället för att jag skulle tränga mig förbi. Regnet hade övergått i solsken och livet kändes allmänt gott igen.
Jag kom i mål som 8:a, 14 sekunder efter Ola och 3:46 efter Håkan Tullnérs på en 3:e plats. Hade jag haft is i magen istället för att dra iväg på en utbrytning kanske jag hade varit med och slagits om en pallplats men jag ville prova att gå loss. Våga, vinn liksom även om det inte höll den här gången.
Jag är nöjd med det jag presterade ändå. Jag solokörde( med hjälp av Ola bitvis) 22km med 32 km/h i snitt på grus, skogsbilväg och stig. Snittet på hela loppets 52 km blev drygt 25. Bådar rätt gott för Cykelvasan till helgen.
Hela härligheten finns naturligtvis här på Strava.
[iframe height=’405′ width=’590′ frameborder=’0′ allowtransparency=’true’ scrolling=’no’ src=’https://www.strava.com/activities/364061519/embed/546772addc2957a22014c330a84c8944981c2335′]