Nattvasan 2017

Mitt i natten, och lite lätt snö i luften, och jag har aldrig sett så mycket eldar och marschaller i hela mitt liv så att, det är en  magisk upplevelse. Det känns som man är stjärnan i Sagan om Ringen-filmen.*

 

Konstig känsla. Det var en konstig känsla att ha en hel vaken dag på sig innan man skulle ställa sig på startlinjen i Berga by. Det som normalt är förlagt till sen natt/tidig morgon blev nu en fredag i Mora med lunchbuffé vid 14.00 istället för kväljande frukost 02.00 och häng i vasaloppsmässan istället för sömnig transport i buss.

Busstransporten vid 16.30 tog oss väldigt smidigt till starten, just logitistik är f.ö. nåt som dom är bra på kring vasaloppet, där vi gjorde dom sista förberedelserna och lade ut skidorna i startfållan. I femte led. Inte startled då utan åkarled nästan längst fram bland eliten.

Starten var nåt utöver det vanliga med ljusshow, thailyktor och violinister på podium. Med 6-7 minuter kvar till startskottet så ombads vi att släcka våra pannlampor för att sedan slå på dom igen med 50 sekunder kvar. Oerhört effektfullt!

Foto: Helena

Tack vare att vi stod så långt fram så hade vi fritt fält fram till vägövergången och Helena hittade en “korridor” till vänster i backen som gick i princip helt utan stopp ända upp till högsta punkten. Sen bar det iväg över myrarna till Smågan, Mångsbodarna och Risberg. Vi hade pratat lite löst om att det s kulle vara kul, och inte helt omöjligt, att nå 6 timmar men då skulle vi behöva ett snitt på 15 km/h. Vi hade också bestämt att vi inte skulle fegåka till Evertsberg utan ligga på rätt bra utan att gå stumma. Jag tog täten och kände mig pigg. Skidorna var grymma och jag såg snittet börja klättra. När vi började närma oss Risberg insåg jag att de skulle krävas mer än jag hade för att nå 6 timmar, vi hade km-snitt på 18-22 km/h men nådde ändå aldrig upp till dom 15 som krävdes. Dessutom började jag få ont i handen, en märklig smärta mitt i handflatan.

Vi trummade på genom mörkret, de obemannade drickastationerna var inte alls obemannade. VI fick visserligen fylla våra behållare själva men det fanns personal som fyllde hinkar och tunnor, och publik. Så mycket publik.

I Evertsberg, lite drygt halvvägs, var den enda bemannade kontrollen på vanligt manér. Jag tryckte 2 pannkakor med sylt och grädde på typ en minut vilket magen inte alls gillade. Efter det fick jag svårt att äta och få i mig energi. Helena tog täten och farthållningen. Min hand gjorde nu ont på riktigt och jag började få svårt att staka hårt.

Efter Oxberg fick jag en jättesvacka som tog tid att hämta mig från och dessutom fällde jag mig själv med att sätta staven innanför skidan vid helt fel tillfälle. Jag tappade luften, slog i knät, fick ont och blev lite skärrad. Helena manade på och jag kom igång igen efter att ha vilat nån minut.

I Läde med 15 km kvar, hade scouterna Vasaloppshajk och hade satt upp facklor. 400m ungefär med facklor. Vilken upplevelse det var, och vilken energi det gav att det var så mycket folk ute och gjorde så fint för oss.

Foto: Patrik Zetterström

Nu värkte handen så jag kunde inte åka på treans växel då smärtan inte hann försvinna om jag stakade på varje skär utan jag fick åka fyran eller benskejta. Tack för fantastiska skidor säger jag bara. Jag försökte stänga av smärtan och bara mata på sista milen till Mora.

När vi rundade vasaloppsmuséet och bara hade upploppsrakan kvar möttes vi av en överförfriskad herre som visst bara kunde ett ord, “…kötta! Kötta, kötta, kötta!” -Ja va fan tänkte jag, vi är ju snart i mål. Jag gled upp jäms med Helena för att vi skulle korsa mållinjen samtidigt. Klockan stannade på 6.36.55.

Det vi trodde skulle bli en ganska ensam resa genom skogarna och över myrarna blev nånting helt annat.
Det blev en mäktig upplevelse med en lång pannlampsorm som ringlade sig fram genom skogen.
Det blev en folkfest nästan utan dess like med alla människor som var ute i natten och hejade.
Det blev en upplevelse utöver det vanliga.
Det blev nåt att minnas och vara lite stolt över att ha varit först med att göra.

[iframe src=”https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fjohn.sixtensson%2Fvideos%2F10154746326542949%2F&show_text=0&width=560″ width=”900″ height=”504″ style=”border:none;overflow:hidden” scrolling=”no” frameborder=”0″ allowTransparency=”true” allowFullScreen=”true”]

Filmen ovan lånad av John Sixtensson (orkar ni inte hela så se dom två sista minutrarna)

[iframe width=”900″ height=”504″ src=”https://www.youtube.com/embed/_32DAMkzWVU” frameborder=”0″ allowfullscreen]

 

*Citat av Martin Sellberg ur Vasaloppets film om Nattvasan

Tidigare Det hände i helgen
Nästa I would never...

10 Comments

  1. Härlig läsning! Jag och sambon (eller maken, menar jag ju, inte vant mig än) funderar på att åka nästa år. Men han är så mycket snabbare/starkare än mig så jag är orolig för att han blir uttråkad…

  2. Grattis! Jag kanske inte förstår att man alls vill åka 9 mil på skidor men om man nu vill det, så förstår jag inte att man vill börja loppet med att stå i kö i en uppförsbacke i ca en timme. Som många motionärer gör på det stora loppet. Jag skulle bli tokig! Nattvasan låter mycket roligare och trevligare.

    • Tack! Nä den där backen är vidrig på Vasaloppet. Bättre då att köra Öppet Spår eller ännu hellre, som sagt, Nattvasan. 🙂

  3. Häftigt att läsa eftersom jag och min man ska åka nästa år! Men, hur förbereder man sig på att åka nattetid? Behöver man vända på dygnet eller funkar det med en tupplur på dagen? Har du nåt extra bra tips att dela med dig av?

    • Roligt att nu ska åka, det var verkligen häftigt. Det är bra att åka en del pass i mörker med pannlampa. Det kan kännas lite annorlunda på natten. Ta en tupplur på dan eller en rejäl sovmorgon. Det räcker. 🙂

Lämna en kommentar Cancel reply

Om du är intresserad av att dela eller köpa bilder, kontakta mig via formuläret på Kontakt-sidan.