Nordenskiöldsloppet 2017

Man hinner tänka ”Va fan håller jag på med?” rätt många gånger på ett dygn. För så lång tid tar det att åka 22 mil på skidor. Eller för mig gör det det iaf. 24 timmar, 39 minuter och 30 sekunder för att vara exakt. Smaka på det en stund.

—–

Vi kom upp till Jokkmokk på eftermiddagen på långfredagen och kunde hämta ut nummervästar och checka in på hotellet i lugn och ro. Lagom till vi hade installerat oss så öppnade restaurangen för middag, lammstek och rostad potatis, bra mycket trevligare än den sedvanliga pastabuffèn. Sen återstod bara att valla fäste och gå och knyta sig, väckning kl 03 lämnar inte utrymme för nån direkt sen kväll. Jag skojade till det med att ta fel burk till grundvallningen och lade på rött för blidväder istället för Base. Något som Helena tack och lov upptäckte i tid innan jag fick på åkvallan.

Vi behövde inte provåka fästet då det i princip var klockrent blå-extraväder utan valde istället att sova en stund extra på morgonen. Skönt.

Fem i fem tog vi transferbussen ut till startplatsen och med tjugo minuter till start var vi klara med skidorna utlagda i fållan. Peppade varann och sa att ”Vi ses imorrn!”. Tyvärr fick Helena bryta efter 13 timmar med rygg- och luftrörsproblem. Att bryta är bland det tuffaste beslut man kan ta men samtidigt det viktigaste om hälsan är i fara.

Foto: Helena


I vanlig ordning kommer jag bara igår brottstycken av loppet. Nån depå här, nåt samtal där och en jäkla massa skog. Bitvis dåliga spår och dåligt fäste eller glid. Jag tror inte, eller jag vet, att jag inte kan få till nån vettig rapport från det här äventyret. Det är för stort och galet.

Strax före vändpunkten med utsikt in mot Sarek

Jag vet inte hur jag tog mig igenom egentligen. Det var inget angenämt med det här alls egentligen. Det var bara att ta sig igenom för att ha åkt världens längsta skidlopp. Egentligen ska inte mitt pannben räcka till för sånt här men det fanns en grej som malde i mitt huvud under loppet. I bilen på vägen upp satt jag i baksätet och slumrade när jag hörde hörde Helena säga en grej till Cissi när hon trodde att jag sov. Hon ville så innerligt gärna att jag skulle få gå i mål. Hade jag inte hört det, hade jag nog gett upp. Tack för dom orden, dom gjorde allt!

Foto: RedBull/Nordenskiöldsloppet
Foto: Cecilia Nordgren

21 reaktioner till “Nordenskiöldsloppet 2017”

  1. När jag läste ”24 timmar, 39 minuter och 30 sekunder” visste jag att jag inte skulle kunna komma på något i kommentarsväg som skulle kunna mäta sig med hur oerhört imponerad jag blev av dig. Shit Hasse, du är outstanding. Grattis till en helt galen prestation – sköt om dig och återhämta väl nu!

    1. Tack så mycket! Jag väntar på att fötterna ska återta normal storlek så jag kommer i cykelskorna. Dom svullnade nåt otroligt… Ingen träning på ett tag mao. 🙂

  2. Ett dygn på skidor, det är faktiskt helt galet! Hoppas den där foten jag läste om på instagram återhämtar sig fort! Helt grymt jobbat. Hur klarade du dig från att somna stående?

    1. Jag höll mig kall. I ordets rätta bemärkelse. Så fort jag gick in i dom uppvärmda kåtorna började ögonen klippa. 🙂 Runt 3-4 på morgonen var det ingen lek, I tell you… 🙂

  3. WOW! En otrolig prestation. Jag följde dig av och till via loppets webbsida under tävlingsdygnet och blev lika glad varje gång jag såg att du fortfarande var i rörelse. Mycket inspirerande 🙂

    1. Tack. ”I rörelse” är nästan en överdrift sett till dom sista milen. 🙂 Med tanke på hur mina fötter mår kanske jag borde ha klivit av.

Lämna ett svar till Hasse Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *