Sara Borg undrade hur min träningsbakgrund ser ut.
Helt ärligt ser den inte mycket ut för världen, men ta en kopp och sätt er tillrätta. Det här kan vara ett av mina längsta inlägg nånsin.
Om man bortser från att jag var bågskytt, och rätt duktig också, från 7 till 11 års ålder så har det inte varit mycket bevänt med träning. Visst, i tonåren var vi några stycken som skulle börja löpträna men det var ju så jävla jobbigt så det rann ju ut i sanden. Dumt nog. Lagsporter har aldrig varit min grej heller, jag var med på en fotbollsträning som 12/13-åring men det visade sig ju (som jag iofs redan visste) att jag var bollrädd.
Det var inte förrän jag var 25 som min dåvarande granne släpade mig med till gymmet som det tog fart. Jag fastnade för styrketräning och hade väl lite byggarambitioner om Luciapokalen, men jag insåg snart att bruket av tveksamma tillskott och preparat var mer utbrett än jag trott. Alltså skulle jag också behöva ta den vägen och det var jag inte intresserad av så jag lade helt enkelt ner det hela. Det tog många år innan jag gick in på ett gym igen efter den insikten.
Precis i samma veva så hade min bästa kompis fru en lillasyster som var dominerande i juniorklassen på MTB. Jag blev meddragen att kolla på en tävling och resten är väl som man säger, historia. Det här var på sommaren 1997 och cyklingen bet sig fast i mitt liv. Klubben var numera insomnade Trosa/Vagnhärad CK.
Januari 1998 köpte jag min första tävlingscykel, den där GT’n ni kan läsa om ibland här, dyr och fin och lätt och snabb. I min första tävling, Sten Sture-pokalen i Uppsala hade jag som mål att inte komma sist. Vädret var uselt. Det var 1 eller 2 april, det var +1 i luften och duggregn. Det hade dessutom regnat mycket veckan innan så delar av banan var täckta med tjock svart lera. Jag kom näst sist, 15 minuter efter vinnaren som hade en sluttid på runt 20 min, men målet nåddes.
Runt millennieskiftet drabbades jag av sömnproblem som gjorde att jag inte orkade med att träna på det sätt krävdes så jag fick sluta cykla. Nu hade jag iofs inte tävlat så mycket pga av långa resor för kort tävlingstid som jag tyckte. Jag hade inte upptäckt långloppen än även om jag visste ett dom fanns, Finnmarksturen var legendarisk redan då. Jag började tävla i bangolf med Daga BGK som inte var så fysiskt krävande. Med viss framgång också måste jag säga.
När kroppen började samarbeta igen så blev det mer av löpning då det var enklare att ta sig an då jag inte orkade med så långa utflykter och cykeln blev stående några år. Löpningen gick bra, jag sprang en del smålopp och Göteborgsvarvet 2006 blev nån slags klimax. Jag tog mig in på drygt 2 timmar, 2.06 vill jag minnas och var hyfsat nöjd med det. Sedan kom benhinneproblem pga fel skoval och så var den karriären över för ett tag och cykeln kom in i bilden igen med Siljan Runt (2009, 2011 och 2012) och nåt litet lokalt motionslopp. 2006 var också ett år då vi hade sjukt mycket snö nere i Sörmland och jag köpte mina första riktiga längdskidor.
2009 påbörjade jag min första(av hittills två) klassiker, jag började med Vansbrosimningen och avslutade med Vätternrundan 2010. Där i Motala hände det också en del annat stort som ni kommer att få läsa mer om i ett senare inlägg.
Det var inför Öppet Spår det året (återigen ett år med galet mycket snö) som jag förälskade mig i skidåkningen på riktigt. Det blev en klassiker till 2011, och efter det ytterligare tre Öppet Spår. I år avstod jag för jag ville ha en nummerlappsfri säsong och fokuserade på bara åka för att det är så vansinnigt kul och supportade Helena i Vasaloppet och Orsa Ski Marathon.
2012 började jag tävla i MTB-långloppscupen och andra mindre lopp och reste land och rike runt och så har det varit fram tills nu. Nästa är blir det mycket löpning igen, nu när kroppen samarbetar oväntat bra på den fronten. Två fjällmaror är inbokade och nåt multisportevent blir det nog också.
Resten är framtid och den är ju inte skriven än.
