Jag hade ju gärna velat skriva ett inlägg där jag gjort en helt fantastisk tid och överträffat mig själv och alla tänkbara förväntningar. Nu blir det inte så.
Vi kom till startgärdet i Berga by i hyfsad tid och gled över startlinjen vid kvart över sju.
Det där med fäste verkade det vara klent med märkte jag redan då, men jag hoppades att det skulle ordna upp sig när vi kom upp på myrarna mot Smågan och Mångsbodarna.
Icke.
Vi vallade om första gången redan innan Smågan. Sen tror jag vi vallade om två gånger till, en i Evertsberg och en till innan Oxberg. Inte fan gjorde det nån skillnad. Det var bara att staka sig blå och saxa när det inte gick längre. Innan Oxberg fick jag nog när jag var tvungen att saxa på nästan platt mark för att jag inte hade nåt fäste och spåren, som inte var nåt att hurra för från början, nu bara var snömos.
.jpg) |
| Man borde nog haft en sån här istället för skidor |
Jag bestämde mig för att kliva av och ta bussen tillbaka till Mora, för tre timmar till i usla spår utan fäste var jag inte det minsta intresserad av. Nä, det borde inte ta tre timmar att åka 28 km men det tog ju sex timmar dom första 62 km till Oxberg så…
Det är här hjälten träder fram. En kille som stått och vallat om med Start Universal börjar prata med oss, eller om det var Helena som började prata med honom jag kommer fan inte ihåg, och erbjuder oss att låna hans klistertub, för att ta bussen hem ”…är ju jobbigare än att åka skidor”. Man får förmoda att han menade mentalt och det är jag ju beredd att hålla med om.
Vi smetade på klistret och sade tack och hej.
Vi gav oss av mot Hökberg och lo and behold! Vi hade FÄSTE!
Helt plötsligt återvände krafter jag inte trodde fanns när jag helt utan besvär åkte skidor upp för backarna. Fästet räckte inte riktigt ända till Mora men tillräckligt långt för att komma i mål utan att bryta ihop totalt.
8.48 stannade klockan på, faktiskt helt ok med dom förutsättningarna.
Det blev vad det blev liksom.
Jag avslutar med några bilder från en promenad i det alltid lika vackra Rättvik.
