På väg till gymmet för lite lunchträning så mötte jag en kollega som klämkäckt hälsade med ”-Ska’ru slita ut dig?”
Till saken hör att kollegan väl inte är i bästa fysiska skick. Att säga att han tar sig framåt med snigelfart är nästan att förolämpa hela snigelsläktet. Som så ofta hade han varit och hämtat mat på det lokala snabbmatshaket.
Helena skrev om det häromdan och jag kan inte för mitt liv begripa varför det det ska vara så provocerande att man faktiskt vill ta hand om sin kropp. Visst, jag har full förståelse att ”folk” inte kan ta till sig att man tränar upp mot tio timmar i veckan för ”folk” tror att ”tävla”, det är nåt som görs på landslagsnivå. Att man kan tävla även i lägre divisioner verkar vara helt främmande.
Nu är det här inget fenomen jag drabbas av särskilt ofta om man t ex jämför med Helena som gör det dagligen utan det här får väl sägas vara en engångsföreteelse av en person som försökte göra sig lite lustig istället för att bara säga hej. Anledningen till att jag ändå reagerar är att det var samma person som för snart två år sen försökte preja mig av vägen med bil. Jag kom på cykel på väg till jobbet över en bro, kollegan kom i bil bakom och det kom en bil från andra hållet. Istället för att bromsa tyckte han då att en omkörning var lämplig. Jag skrev om det här.
Nog om det. Min lunchträning blev synnerligen lyckad hursomhelst. Målet var att ge bålen en rejäl omgång och efter tips från Helena så provade jag Mountain Climb med fötterna på pilatesboll och händerna på Bosuboll. Jag hade inte räknat med att göra några reps utan mest försöka balansera i nån slags planka till att börja med. Det gick klart över förväntan.
JISSES. Den där kollegan borde veta hut!!!
Att säga att han tar sig framåt med snigelfart är nästan att förolämpa hela snigelsläktet. HAHA