Ragunda 100 miles

Ett år. Ett långt år har vi gått och väntat, längtat och våndats inför ett 16 mil långt mtb-lopp. Knäppt egentligen.
16 mil, på mountainbike. Det är långt, sjukt långt.
Att det skulle bli nåt utöver det vanliga var det inga tvivel om. Vi anmälde oss i klassen Duo-Mix, att köra som lag skulle göra det lite lättare tänkte vi.

För att göra det lite bekvämt för oss hade vi bokat rum på Hotell Hammarstrand där både tävlingscentrum, startplats och afterbike var. Ingen stress på morgonen innan start, hotellfrulle och nära tillbaka från målet på kvällen. Klockan ringde 03.45 för att vi skulle var i god tid till frukosten som öppnade 04.00, galet tidigt och det kan ju vara lite svårt att få i sig mat så tidigt på morgonen men med gott om tid så gick det bra.

 

IMG_3738

Vid 05.30 rullade vi iväg till starten, kollade så cyklarna var ok en sista gång innan vi lade in dom i startfållan. Ingen stress där heller, ett 16-milalopp ”vinner” man inte i starten, särskilt inte om det innehåller 2300 höjdmeter. Det var lite småkyligt men jag frös inte, solen gick upp vackert över skogen och jag var inte ett dugg nervös, mer spänd och nyfiken på vad som väntade. Att det skulle bli jobbigt var jag helt inställd på, jag har ju inte tränat nåt vettigt i sommar, mest fincyklat och tramsat runt på skoj. Vilket iofs har varit jätteskönt.

När nationalsången spelats(!) och tävlingledningen sagt några väl valda ord rullade vi iväg. Uppför slalombacken, ut på våra 16 mil. I vanlig ordning kommer jag så här i efterhand bara ihåg brottstycken av loppet, men att det rullade på bra dom första milen mot depå 1 kommer jag ihåg. Vi växeldrog bra, jag och Helena. I första depån stannade vi till en kort stund för att justera hennes sadel och ta en klunk vätska. Här började också stormen visa tänderna, en av funktionärerna påminde oss om att SMHI utfärdat klass 1-varning för området. Någonstans på vägen mellan depå 1 och 2 började jag känna att energin i kroppen dränerades fort, jag hade svårt att äta vilket är helt emot hur jag normalt fungerar. Benen började kännas sega och jag fick be Helena hålla igen i backarna. I depå 2 klämde jag i mig ett par kanelbullar och kände att magen var med på banan igen. Tyvärr var det försent, depåerna hade redan börjat tömmas för mycket och att försöka få igång dom på bullar och snickers kändes svårt. Inte förrän efter depå 4 runt 10 mil in i loppet där det serverades pasta och köttfärssås och riktigt jäkla gott kaffe började energin ta sig ut i musklerna igen.

Foto: Helena

Jag piggnade till och började kunna avlösa Helena i dragjobbet igen. Hittills hade hon gjort ett hästjobb med att dra mig runt banan. Hon fick vila på min rulle så gott det gick, så länge det varade.
Med ett par tre mil kvar var det dags igen och nu fanns det ingen räddning. Benen blev vekare och vekare och pulsen steg oavsett jag tog i eller inte. Jag slet ont och försökte att inte tappa för mycket. Jag hade dessutom sedan ungefär 7 mil in i loppet börjat få ont i hälsenan, inte så det hindrade mig i egentlig mening men det oroade och jag ville inte säga nåt utan teg och höll humöret uppe.

Foto: Helena

Nånstans här fick jag nya krafter och vi fick upp farten. Målet hägrade, vi skulle fixa det. Vi höll bra fart längs den sista grusvägen och med 5 km kvar så uppbådade jag det sista jag hade och gav blanka fan i att det gjorde ont. Ont överallt, knäna värkte, hälsenan kändes som den skulle gå av, ryggen hade jag kunnat sälja billigt och axlarna ville jag överhuvudtaget inte veta av. Vi kom in i Hammarstrand igen, vek av mot den allra sista lilla knixen till uppförsbacke, log mot varann rundade sista kurvan och gick i mål hand-i-hand. Den känslan!

Foto: Erika Holmqvist

Det tog oss 9 timmar och 21 minuter att ta oss runt. Som en Vätternrunda ungefär. Jag bestämde redan här, eller kanske redan utmed banan att det här gör jag inte om. Inte för att det var nåt fel på banan, den var bra och fin och exemplariskt utmärkt. Arrangemanget var hur bra som helst, funktionärerna engagerade och glada och folket ute i bygden likaså.  Jag har inget, säger INGET att anmärka på utan känner mig bara helt enkelt nöjd att ha gjort det och dessutom på premiärloppet. Nästa år, om det blir nåt lopp, har jag lovat att ställa upp som support till Helena som vill köra igen.

Foto: Erika Holmqvist

Så. Tack Hammarstrands XC och Flemming Petersen för ett fantastisk fint arrangemang. Och du, Flemming, tack för showen på pre race-mötet, det var länge sedan jag skrattade så mycket!

6 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge