Skidsäsongen som inte blev

När jag valde att stå över Öppet Spår förra året så var det med tanken att jag behövde en nummerlapp- och prestationsfri säsong för att orka med cykelsäsongen som ju ändå är det jag i huvudsak sysslar med. Sen blev cykelsäsongen 2015 lite rumphuggen när formen aldrig infann sig riktigt och jag inte nådde mina mål.

Då föddes tanken att göra en liten satsning på en skidsäsong istället. Köra Öppet Spår med målet att göra en riktigt snabb tid, köra några andra lopp, bl a Orsa Ski Marathon. När sen snön inte vill komma förrän en bit efter nyår så fanns det lite dåligt med tid att förbereda sig för en sån satsning så det föll rätt platt. Det sista som överger en är ju dock hoppet så det var inte förrän nu i veckan som gick jag bestämde mig för att inte köra ÖS heller. Det känns lite snöpligt men det är ju inte hela världen.

Fördelen är ju att jag får möjligheten att njuta av helt förutsättningslös och prestationsfri skidåkning. Jag behöver inte ge mig ut och köra stakintervaller för att jag måste utan bara om jag vill, för det gör jag ju ibland. Eller backträning med diagonalåkning för den delen. Oftast tar jag dock på mig skateskidorna och bara njuter av att dansa fram i ett snöulligt landskap. Det är lite så det känns när tekniken sitter och kroppen svarar, då är det som att dansa fram. Helt överlägset det mesta i konditionsträningsväg och mycket bra benträning för cyklingen.

Helt säkert kommer jag att spänna på mig pappas gamla turskidor, packa en ryggsäck med fika och ge mig ut på fjället framöver också, snart är nämligen vårvintern här på allvar och då vill man vara ute på fjället när solen värmer. Kalla det att samla energi om ni vill. En annan fördel är att jag kan koncentrera mig på att stötta Helena i april när hon ska ut på sitt livs äventyr, Nordenskiöldsloppet. Det ska bli kul, jag gjorde det förra året på Vasaloppet och det är minst lika kul som att åka själv.

Fram tills dess ska jag ändå bara njutåka. Kan man göra annat när det ser ut så här som idag?