Jag har ett lite ambivalent förhållande till Lida Loop, första året jag körde, 2012, bröt jag efter första loopen (av tre) då jag körde så uselt att jag gav upp mentalt. Andra året tog jag rejäl revanch och körde riktigt bra, jag hade lärt mig att köra i lera och usla förhållanden på Finnmarksturen 2012 och hade nytta av det då Lida blev en orgie i lera tack vare åska och ösregn större delen av loppet.
I år var jag bra med och kände mig stark på första loopen och större delen av andra. Jag hade tagit det lugnt i starten och ökade succesivt efter att jag kände att jag blev ordentligt varm. Körde smart och hade inga problem att hålla ryggar på transportsträckorna och gick ifrån på stigarna i skogen. Mitt stora misstag var att jag drack dåligt trots att jag hade langning av Enervits langningsservice och började tröttna redan efter 40 km. Vid andra langningen hade jag knappt tömt halva flaskan. Dumt. Dessutom hade jag räknat fel och hade med mig en gel för lite så efter 55 km med 10 km kvar började kroppen ge upp och jag fick krampkänningar, jag bonkade rejält. Med 3 km kvar krampade framsida lår på båda benen. Medan jag stod och stretchade kom Helena susande förbi och såg fortfarande stark ut. Jag hade kört om henne i första varvningen och gett lite besked om hur hon låg till, jag hade kört om minst 5 av hennes konkurrenter och dom såg trötta ut redan då allihopa. Jag hoppades att det skulle peppa henne lite då hon sade att hon hade dålig kropp och det lät på henne som hon tänkte bryta.
Jag bet ihop och körde långsamt mot mål, dels för att inte få tillbaka krampen innan jag skulle upp för den avslutande slalombacken med 100 m kvar till mål och dels för jag helt enkelt inte orkade längre. Det var med nöd och näppe jag lyckades hålla mig kvar på stora klingan, den känslan när kroppen är helt tömd och bara skriker åt en att bryta och lägga sig i blåbärsriset och sova är förskräcklig.
Jag kom in på en bedrövlig 88:e plats av drygt 100 startande, men är ändå nöjd med formbeskedet jag fick. Formen är god men jag orkar inte hela distansen i långloppen. Jag fick bra besked om hur jag behöver träna framöver.
Jag hade trots fiaskot på tredje loopen en riktigt kul dag i skogen, nu tränar jag vidare och testar formen igen på Orsabajk’n på midsommarafton.
[…] Helena var ute med SheRides-gänget så jag fick köra själv för ovanlighetens skull. Det blir en annan typ av körning när man är ensam. När det inte finns nån att jaga eller bli jagad av får man hitta på lite annat. Man kan t ex stå och cykla större delen av rundans tekniska partier (som är många och långa) när sadelklamman gett upp, det ger rejält ömma muskler i redan trötta ben efter helgens krampfest i Lida. […]