Titta han cyklar

Det har gått nästan fyra månader sedan jag kraschade på ett norskt fjäll med krossad armbåge, operation, gips och rehab som konsekvens. Fyra månader som innehållit en stor del av sommaren och med det en massa cykling jag aldrig fick gjort. Lite bittert att det kom lagom till jag började få till lite teknik i utförsåkandet men jag har ändå inte deppat ihop över det. Livet tar inte slut för att jag inte kan cykla på ett tag.

Under min sista tid av sjukskrivningen opererade Helena sitt knä, och när hon började kunna ta sig runt med hjälp av kryckorna valde jag att ställa bilen så hon kunde ta sig nånstans utanför lägenheten om hon ville. Så jag har ändå cyklat mina 5 km enkel resa till jobbet två gånger om dan sedan början av september.

Det har inte varit helt smärtfritt och jag har fått vara extremt försiktig för att inte cykla omkull eller göra nåt annat puckat så jag gjort nåt knas med armen.

Så i fredags fick jag ett infall att testa lite slät stig på vägen hem. Med viss oro och spänning svängde jag av asfalten och in på en liten stig.
Kändes bra.
Gjorde inte ont.
Yay!

Då bestämde jag mig att försöka ta en tur på riktigt på lördagen, jag fick med Helena, inte särskilt svårt, och Sandra hängde med. Det blev nästan två timmar på stig. Det går inte fort och jag kan inte stå upp i nån större utsträckning. Hoppa eller ”rycka i styret” över hinder är inte att tala om, men det går att cykla.

I ärlighetens namn ska sägas att det var långt från smärtfritt på slutet, men det var det värt. Jag har inte mer ont idag än vanligt heller vilket känns otroligt skönt (i dubbel bemärkelse), så det finns hopp att jag ska kunna vara på banan igen till våren! Återstår bara att se vad min sjukgymnast tycker om tilltaget…

Det finaste av allt; vi fick se en Pärlugga på riktigt nära håll. Under säkert 5 min satt den där och tittade på oss medan vi tittade på den. Fantastisk naturupplevelse!