Tolvtjärnsloppet

Vid det här laget så känner ni ju till att jag inte skriver jordklotets mest uttömmande race reports (tror jag skriver detta varje gång…) men en liten rapport ska ni få iaf. Vi har funderat på och pratat om Tolvtjärnsloppet ett par år nu men har aldrig kommit iväg. Det är ju inte särskilt långt bort men norrlandsmått mätt, bara knappt 30 mil, och vi har hört att det ska vara ett fint lopp.

I år hade vi inget annat planerat så vi anmälde oss, hoppades att förkylningarna skulle gå över och att vädret skulle bli bättre än just då utlovade +11 och duggregn. Förkylningarna försvann och vädret blev +17 och växlande molnighet, ganska lagom faktiskt. Vi åkte hemifrån strax efter 5 på morgonen för att hinna i god tid och hämta ut nummerlapparna. Tur var det då den tänkta vägen var avstängd så vi fick göra en avstickare på ett par mil för att komma runt avstängningen.

Vi hann med marginal ändå och hade nästan två timmar till start.  Vi käkade frukost nummer två i bilen och pratade bort en stund innan vi satte ihop cyklarna, bytte om och cyklade en liten runda för att få bort den värsta resstelheten.

I vanlig ordning så gick starten direkt in i en backe för att dra ut fältet, farten drogs upp direkt men jag brydde mig inte nämnvärt utan tog mitt eget tempo för att inte gå ut för hårt och grilla mig själv. Vartefter kroppen vaknade så ökade jag tempot, hela tiden på min vakt för att inte dra på mig onödigt med mjölksyra. För första gången i ett lopp tror jag att jag lyckades disponera krafterna bra. Jag kände mig stark och körde bra på dom sandiga stigarna under första halvan av loppet. Den delen var ren mtb-propaganda med böljande enduroslingor och superfina snabba stigar. Den tuffa kuperingen kändes på men jag hade gott om krafter.

Andra halvan av loppet såg helt annorlunda ut. Stigarna övergick till att bli mer och mer grusvägar och asfalt, stigarna blev färre och med långa mellanrum. Det verkade dessutom alltid blåsa motvind på de sträckor som kunde varit lättåkta transportsträckor.

Jag hade haft starka cyklister runt mig och kunnat få bra ryggar på transporter samtidigt som jag körde starkt på stig och ofta hade små tåg bakom mig. Jag fick sällskap med Helena en bit så hon fick ligga på rulle och spara kraft då jag visste att hon slogs om pallplatserna, en av hennes konkurrenter som gjort en väldigt lugn start kom och drog förbi och Helena hängde på. Dom bildade en liten klunga tillsammans med ett par herrar och när jag tappade några meter på en stig alldeles innan vi svängde upp på asfalt kunde jag inte komma ikapp utan hamnade i ingenmansland i stort sett resten av loppet.

Energin började tryta när jag fick ligga och ta all vind själv och jag blev mer och mer sliten men inte så att jag stumnade. Med nån mil kvar fick jag sällskap igen och vi körde bra tillsammans men med bara några km kvar till mål fick jag första kramp i insidan av låret och var tvungen att släppa igen. Gav mig fan på att  jaga ikapp men krampen ville inte riktigt släppa tyvärr.

Jag rullade över mållinjen på drygt 3:16, en tid jag är bra nöjd med. På min Garmin mätte jag upp 66,1km vilket ger lite drygt 20 km/h i snitt och jag tror inte jag gjort nåt lopp (Cykelvasan undantagen) så snabbt och Helena gjorde till slut ett superbra lopp och spurtade till sig en tredjeplats några minuter före mig.