Något som verkligen ligger utanför min komfortzon är gatufotografi. Jag känner mig bara obekväm och det känns som jag blir utstirrad när jag står där ensam med min kamera i högsta hugg. Det finns dock tillfällen när går utanför zonen, men det krävs att att jag har sällskap. På något sätt så är det lättare att smälta in i gatubilden då. Fråga mig inte varför.
Detsamma gäller porträtt, det är verkligen inte min grej. Jag tror det handlar mycket om att jag aldrig annars arrangerar mina bilder utan det är mycket väntan på rätt ljus och tillfälle. Det finns naturligtvis undantag även här, antingen om jag kan ”smyga av” en bild utan den jag fotograferar inte märker det eller att det går att få till en naturlig bild för att den som blir fotograferad kan ignorera kameran.
Paret på övre bilden hittade jag i Sundvall förra sommaren, här fanns tid att hitta komposition och vänta ut måsen utan att behöva störa. Bilden på Andreas tog jag på ett café hemma i Östersund när han var på besök över en helg.
Så ibland blir det även lite människor på mina bilder även om det är långt mellan tillfällena. Sen ska det väl sägas att Östersunds gatubild kanske inte erbjuder dom bästa möjligheterna…
Bildfakta "På tu man hand" "Andreas" Kamera: Nikon FM2n Objektiv: Nikon Series E 36-72/3.5 Film: Ilford HP5+