Vemdalen Fjällmaraton – Race Report

Det tredje och sista stora målet för i år, Vemdalen Fjällmaraton. Jag trodde allvarligt att jag inte skulle kunna starta då min hälsena krånglat och varit öm sedan Ragunda 100 miles veckan innan men med rehabövningar och kinesiotejp under veckan har den skött sig hyfsat så jag ställde mig där ändå, inställd på att prova att springa försiktigt och om det gjorde för ont fick jag väl gå runt banan tillsammans med Helena då. Här är min race report från loppet och för en gångs skull kommer jag ihåg det mesta så den är lång. Så pass lång faktiskt att jag t.o.m. gjort som Helena och har en sammanfattning på slutet för den som inte orkar läsa hela.

vemdalen fjällmaraton
Snart dags…

Precis som vid VTTR i höstas och Vemdalen Bike Challenge tidigare i somras var start- och målområdet vid barnbacken på Vemdalsskalet. Det är en riktigt bra arena för den här typen av arrangemang, publikvänligt med bra plats för kringarrangemang tillgång till toaletter och andra utrymmen.

Innan start var det en rätt nervös kvartett som släntrade runt i startområdet och förberedde sig. Jag går omedvetet in i min lilla bubbla och blir ganska tyst och svår att nå. Ser nog rätt bister ut men förbereder mig mentalt med en positiv målbild av hur loppet ska gå. Helena var uppsluppen och glad att över huvud taget vara på start, Cissi, som skulle ta sig an kvartsmaran på 11km, var måttligt road (”-Alltså, jag fattar inte hur ni ens lyckades få mig med på det här…”) och ville nog mest hem igen tror jag och Kent var mest nervös av oss alla och funderade på om han överhuvudtaget skulle komma imål.

vemdalen fjällmaraton
Helena, Kent och Cissi före start

När starten gick tog jag ett snabbt beslut att hänga på och springa så långt jag kunde, det fick bära eller brista. Det rullade på i ett för mig lagom högt tempo och efter några hundra meter så hade hälsenan inte gett sig tillkänna någonting. Jag fortsatte i samma tempo in på vesslespåret vi skull följa någon km innan vi vek av på en stig upp mot Jaktstugan och vidare ut på kalfjället. När banan delade sig efter drygt 3km och 11km-banan drog åt ett håll och 24/44km fortsatte åt ett annat blev det för första gången stiglöpning. Hälsenan kändes fortfarande bra och jag ökade tempot lite den första utförslöpningen för dagen. Jag hade sällskap med Mia, en spinninginstruktör från stan skulle det visa sig, nedför backen tills hon vek av in på 24km-banan efter 5,5km.

vemdalen fjällmaraton
Strax innan delningen 24/44 km. Foto: Karl Vertergård/Vemdalen Foto

Jag var nu ensam på banan och det var ganska skönt, det är lättare att hitta sin egen lunk då. Jag trippade vidare förbi Fallmoran, upp till Samevistet och snart närmade sig Storhogna. Jag kom ikapp och fick sällskap över fjället med en tjej med stavar som höll ungefär mitt tempo, vi skulle sedan springa om varandra då och då resten av loppet ända fram till näst sista depån. Jag sprang bara förbi Storhognas inofficiella depå och fortsatte upp mot Bräckvallen och första depån vid 15km. Jag kollade på klockan medan jag tankade sportdryck, kanelbulle och saltgurka. Strax under två timmar hade det tagit att springa 15km. Det var ju fart för under 6 timmar i mål…att det inte skulle hålla hålla insåg jag men började så smått fundera på om runt 7.00-7.30 kunde vara görbart.

Nu väntade en slakmota på 5km upp mot Oxsjön och Gammelvallen och nästa depå vid 22km. I början gick det på bra, jag tog loppets andra Snickers och pustade en stund redan någon km från Bräckvallen, benen började kännas oroväckande tunga. Jag jobbade på medan benen och framförallt ljumskarna blev sämre och sämre. Över krönet och ner mot myren vid Oxsjön, jag stannade och knöt om skorna och pratade lite med en funktionär som peppade med att det bara var två km kvar till nästa depå. När jag kommit över myren och fortsatte längs leden höll jag på att springa fel och missa depån. Jag insåg att jag började bli trött och hade glömt att följa snitseln och följde den markerade vinterleden istället. En kvinnlig funktionär ropade åt mig och ledde mig rätt. Jag var inte först att springa fel sade hon, många före mig hade gjort likadant. Jag satte mig på huk och stretchade lite medan jag tankade med mer sportdryck, bulle och saltgurka innan jag tog mig an dagens brantaste stigning. Upp på Oxsjövålen. 200 höjdmeter på 700 meters löpning. Eller löpning och löpning, mer som att krypa på alla fyra medan man håller i sig i blåbärsriset. Det var skönt att få gå en stund, benen var sega på riktigt nu.

vemdalen fjällmaraton
Uppför…!
vemdalen fjällmaraton
Brant…!

Ungefär mitt i branten hör jag Helenas röst. Hon och Kent som pratar om mig, dom är på väg in i branten men är fortfarande nere i björkskogen. Det bubblar till av glädje i kroppen när jag förstår att Helenas knä håller och att hon springer fort, hon skulle ju göra Cissi sällskap den första biten tills banan delade sig, vilket innbär att hon borde ha sprungit in åtminstone 10 minuter på mig. Att Kent var så nära bakom hade jag ingen aning om. Jag hade tippat honom som snabbast av oss men såg att han kom efter i starten så jag väntade nu på att båda två snart skulle vara ikapp mig.

vemdalen fjällmaraton
Där nere , nånstans till höger i bilden kommer dom…

Det tog 20 minuter efter att jag kommit upp på toppen och sprungit in i dimman tills hon kom ikapp, då hade hon sprungit in 5 minuter från branten. Mina höfter och ljumskar började göra ont och jag kunde absolut inte hålla hennes tempo så hon fick dra iväg och jag lunkade vidare ömsom joggandes ömsom gåendes.

vemdalen fjällmaraton
Trött, ont. Foto: Helena

Här insåg jag att det där med under 8 timmar nog bara var en dröm. Jag var för trött och det gick alldeles för långsamt. Jag gick mest faktiskt, det var stenigt och dimmigt och jag kände mig stapplig, och jag vågade inte riskera att skada mig.

vemdalen fjällmaraton
In i dimman. Foto: Helena

Jag kom ikapp igen vid Jaktstugan efter 31 km där hon tagit en längre paus för att fixa med skorna. Det hade börjat regna ordentligt och jag var dyngsur och kall om händerna. Försökte värma dom på skorstensröret till kaminen men det var inte mycket värme kvar i det nu när vi som var sist på banan kom. Det tog för lång tid så jag drog vidare igen. Upp mot Skalstoppen där repet skulle dras klockan 15 efter 6 timmar. Här hade jag hade jag loppets enda riktiga svacka, jag var skitless och tänkte att det är ju rätt nära till Skalet från Skalspasset, bryta kändes rätt najs. Frös som hund gjorde jag och stigen var stenig och jobbig. Jag tittade på klockan och kunde konstatera att jag hade 50 minuter på mig att ta mig knappt 1,5 km. Svor sen åt mig själv som ens tänkte tanken att bryta, det vore väl fan om jag skulle bryta med bara 14 km kvar och inte i närheten av att repet skulle dras.

Jag kämpade vidare och hade drygt 30 minuter till godo när jag passerade portalen som jag gissar var ”repet”. Nu var det utför en bit, nerför slalombacken Persbacken fram till det var dags att ta sig an Hovde.

På väg ner från Skalstoppen mot Persbacken började knäna protestera litegrann, jag höll igen på farten och småjoggade/gick ner i backen. Nu hörde jag Kents röst bakom mig. Shit vad han sprang bra! Vi tog sällskap en bit upp i Västbacken, loppets andra jättebrant upp på Hovde, men ungefär halvvägs började han och en kille han redan hade sällskap med att krokna. Jag fick syn på Helena som var nästan ända uppe på toppen på Hovde nu vilket gav lite extra energi. När jag var uppe kom tjejen jag gjort sällskap med vid Storhogna ikapp igen, hon hade stavar vilket hjälpte henne uppför, tyvärr hade hon inget spring kvar i benen så hon gick nu sista biten. Jag tryckte i mig lite mer bulle och saltgurka och drog iväg på dom sista 9 km.

Energin började återvända och jag kunde springa på rätt bra i anslutningsspåret mot Björnrike och sista depån. Springer nästan hela vägen upp förbi Vargen och uppför backen mot Högfjället. Träffar på en arbetskamrat till Helena och hennes kompis som skadat sig och erbjuder en Ipren men han avböjer och haltar vidare. Jag viker av från anslutningsspåret och går/joggar uppför stigen mot Björnrikestugan. Fick grym pepp av gänget vid depån, koskällor och vågen gör underverk med trötta löpare! Käkade mer saltgurka och kanelbulle och sköljde ner med kaffe, lite extra kick i benen inför sista 4,5 km tänkte jag. Saltgurka och kaffe är för övrigt inget jag rekommenderar rent kulinariskt…

Jag springer hyfsat över stenstöket mellan Björnrikestugan och Varggranstjärn och börjar återigen få vittring på sub-8. När jag passerar Varggransstugan har jag knappt 12 minuter på mig och det är 2 km kvar enligt skylten. I ren tur när vinden vänder för några sekunder hör jag hör speakern i målområdet kommentera när Helena springer i mål, blir ännu mer peppad men knäna protesterar vilt nu nerför den sista branta backen men jag försöker förtränga smärtan. 11 minuter nu. Det går inte, jag måste gå bitvis. Nere på platten igen drar jag på allt jag har. 1 km kvar, 7.54 på klockan.

Jag springer in på sista stigen, en stenig och stökig jävel, springer så fort jag vågar, ut över barnbacken och ner på upploppet där speakern tjoar mitt namn och ”-…han ser att han är nära nu, han sträcker ut steget fullt…”. Nu ger jag ALLT. 200 meter kvar, 7.59.28 på klockan och jag ser, och hör, Helena och Cissi i målet och får den där extra sista växeln.

vemdalen fjällmaraton
Sista metern! Foto: Cecilia Nordgren

Jag korsar mållinjen på 8.00.14 och svär lite. Att det ska vara så jävla svårt att komma in under 8 timmar. Efter några sekunder lugnar jag ner mig och bara njuter och är glad över att jag klarat det. Igen. Två fjällmaror har jag fixat i höst, med bara en månad mellan. Helena och Cissi tillsammans med några funktionärer möter mig och jag känner hur rörd jag blir. Jag får veta att Helena sprang in på 7.49, men det hörde jag ju redan på väg ner, Cissi sprang in på 2.12 och Kent kom så småningom in på 8.25.

vemdalen fjällmaraton
Foto: Cecilia Nordgren

Jag bestämmer mig ganska snabbt för att inte göra om det, ”-Det gör för ont” sade jag till Helena. Några dagar senare har jag börjat omvärdera det. Jag hade ju inte tränat nåt egentligen, jag tror jag hade 9 mil i bagaget inför AXA och inga fler efteråt. Jag har alltså tävlat i princip lika många mil som jag tränat. Inte konstigt att gör ont då. Tänk om man kunde hålla i löpträningen det kommande året. Vad skulle jag kunna göra då? 7.30? 6.30? Tankarna går och 2017 är inte planerat ännu…dessutom; Kent var överlycklig och bestämde sig direkt för att göra om det, Cissi gjorde helt om och vill  nu springa halvan på 24 km nästa år och Helena vill springa alla fjällopp som finns. Så det är väl bara att snöra på sig skorna…

vemdalen fjällmaraton
Kul med en medalj som inte ser ut som alla andra!

Sammanfattning

vemdalen fjällmaraton
En bild säger mer än 1867 ord… Foto: Karl Vertergård/Vemdalen Foto

9 reaktioner till “Vemdalen Fjällmaraton – Race Report”

  1. Stort GRATTIS till genomförandet av loppet, trots alla skador och tejpningar. Än en gång – jag är stolt över er alla tre.

  2. Grattis till en fin prestation – trots alla skador och tejpningar. Jag vet att du är envis, så fullfölj din plan till nästa år!:-)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *