Vemdalen Fjällmaraton

Jag har ont benen. Fortfarande. Det är tisdag och inne på tredje dygnet efter Vemdalen Fjällmaraton, igår tog jag mig med nöd och näppe framåt, idag går det lite bättre. Ev kommer jag att träna till nästa år för att slippa så mycket värk, men det blir väl som vanligt; cykla är ju roligare… 🙂

Vädret var iaf på sin bästa sida, soligt och fint men svalt i luften, bitvis faktiskt så pass kallat att vantarna åkte på men det är klart bättre än att det är för varmt. Jag tog det lugnt i starten, planen var att hålla ett jämnt och lungt tempo hela vägen och inte bränna för mycket krut i början. Helena hade lite samma taktik och vi kunde faktiskt ta sällskap den första milen, sedan fick jag backa av lite på tempot då hon är så mycket uthålligare än mig. Det var nästan lite komiskt så långsamt hon försvann iväg, men det är det lilla som skiljer ibland. Efter ytterligare fyra km så var hon borta ur mitt synfält.

Vid första kontrollen vid Bräckvallen efter 15 km var jag några minuter långsammare än förra året, vilket var helt enligt planen. Jag skulle spara energi till slutet och dom grymma backarna uppför Oxsjövålen och Hovde och förhoppningsvis kapa tid totalt för att komma in under åtta timmar. Det blev motvind i den fem km långa slakmotan upp för Medaftonshågna och jag slog direkt av på takten och gick ett ledkryss, joggade två, gick ett, joggade två osv.

Jag kom upp på krönet och vek ner mot Gammelvallen och så småningom Oxsjövålen. Jag såg foto-helikoptern komma svepande över Oxsjövålen och ner mot dalen, den vände runt över myren och hovrade sedan bredvid mig när jag sprang över spängerna på myren. Mäktigt! Vid kontrollen petade jag i mig lite energi och började sedan klättringen uppför. Galet brant men ändå på nåt sätt ett välkommet avbrott i löpningen och med en fantastisk utsikt på toppen!

På trötta ben lunkade jag vidare mot Jorskari-vallen och Jaktstugan. Nu var det jag mot reptiden. Jag var inställd på att det skulle kunna skita sig då den var 30 minuter kortare än förra året. På nåt sätt fick jag ändå lite fart på benen och passerade med 20 minuter tillgodo. Skönt, men jag var så pass trött att det nästan hade varit en befrielse att få kliva av. Men nu var jag där jag var så då var det väl lika bra att försöka klippa den där 8 timmarsgränsen när jag ändå var i farten. Jag hade ju nästan 20 minuter upp på mig själv från förra året då jag kom in på 8.00:14.

På väg ner i slalombacken från repet så började min lår värka ännu mer, att springa var inte att tala om. Jag gick ner till botten, joggade över skidbron bort mot Hovde och påbörjade en dryg promenad uppför gamla puckelpisten (svart) och västbacken (röd). Jag trodde fan aldrig jag skulle komma upp men 29 minuter senare så fick jag en mugg cola och en kanelbulle(!) på toppen. Bara 8 km kvar till mål.

Jag slet vidare på onda ben, det gick sjukt långsamt och tiden bara rann iväg, med fyra km kvar vid Björnrikestugan hade jag 44 minuter till godo på 8-timmarsgränsen och kände mig ändå vid gott mod och tänkte att det klarar jag! Två km senare har marginalen krympt och jag har nu bara 17 minuter kvar och benen svarar inte alls när jag försöker jogga. Det känns nästan farligt att ta sig fram genom stenstöket och jag inser att jag inte kommer att hinna. Jag SMS-ar Cissi vid Varggransstugan och säger att jag snart är i mål iaf. Nerför sista branten lyckas jag småjogga försiktigt nerför och håller skaplig fart. Med en km kvar så är det 8,5 minut kvar och det tänds ett hopp, nu är det bara slätlöpning kvar, jag kan hinna!

Jag ignorerar alla kroppens signaler om smärta och sträcker ut steget så gott det går, springer över spång, forcerar stig och försöker att inte stå på öronen nerför barnbacken dom sista hundra metrarna till mål. Det håller, jag passerar linjen på 7.58:02.
Nöjd kille.
Helt slut kille.

Får medalj. Får kramar. Får pastasallad och får sitta ner.
Tack!

Vi ses nästa år. Då har jag ett nytt mål. Undrar hur det ser ut?